mia

Det mycket av det sista nu. Igår hade jag min sista drink med Sandra på ett halvår. På måndag börjar min sista semestervecka. Och det här är mitt sista blogginlägg.

I alla fall på den här bloggen.

Jag har länge funderat på att byta, men det har tagit emot lite eftersom relationen med den här bloggen är som en vän som varit med mig sen gymnasiet, det går liksom inte bara att släppa hur som helst. Men det känns som om vi börjar glida ifrån varandra och nystarter behövs ibland.

Dessutom börjar blogg.se gå mig lite på nerverna. Saker som jag får kämpa med att få rätt här, är en självklarhet på blogspot: Designer som ser likadana ut i alla webläsare, mobilbloggnings-appen fungerar klockrent (blogg.se har inte ens någon), gilla-knapp, etiketter, enkla gadgets… listan kan göras lång. Men den största anledningen är ju självklart att när allt sånt där fungerar blir det mycket roligare och blogga, och förhoppningsvis vinner både jag och ni något på det. Den här bloggen kommer jag antagligen ta bort, men först måste jag se till att ta vara på alla mina inlägg på något sätt.

Så tack för de här fyra åren. Erat stöd på statistik-sidan betyder mer för mig än jag någonsin kan förklara för er.

Och nu hoppas jag ju självklart att ni vill följa med mig vidare. Jag jobbar på att peka om min domän (mariatidlund.se) till den nya adressen. Tills vidare skulle det värma i hjärtat om www.tidlund.blogspot.com fick en plats i er bokmärkesrad.

På återseende här!

Vi som tycker om att skriva gillar när det händer saker så vi helt utan ansträngning kan leverera. Jag har suttit här ett bra tag nu och funderat på hur jag ska börja. Inga omtankar från mig, stadsministern eller Obama gör det ogjort eller ger några liv tillbaka. På TV:n snurrar nyhetskanalerna om något som i vanliga fall brukar vara så långt bort, men som nu finns i ens granland.

Tack och lov att de man känner i Oslo är oskadda.

Växthuseffekter hit och 2012 dit: ondska stavas det som kommer göra jordens undergång.

Som jag nämt förrut så slutade min kyl fungera i tisdags. Efter någon på-grund-av-sjukdom-jag-är-hemsk-ledsen-ursäkt så visade sig att jag inte skulle kunna få någon ny förrän i morgon som först. Inget mega problem eftersom jag inte varit hemma så mycket. Men så kommer det fram att jag ju faktiskt har en kyl och frys som sitter ihop så allt måste bytas ut. Så idag jag har spenderat tid med att frosta ut min frys. Eftersom frysen lagt av då och då slängde jag all mat för att vara på den säkra sidan. Och eftersom jag är så trött på att äta ute och spyr bara jag ser en hamburgare, sushibit eller Subway-macka så tänkte jag att hm, jag går och köper lite kyckling och klyftpotatis och lagar till idag, och gör så mycket så det räcker till en matlåda, så är i alla fall lunchen avklarad till imorgon!

Så nu när jag har stått här och lagat mat så inser jag att - var ska jag förvara matlådan? Hej huvudet och välkommen in i spelet! Förvisso kunde jag väl satt igång frysen igen och ställt in den där, men få saker är ju så vidrigt som microvärmd fryst mat. Och eftersom jag blev så arg och inte kände för att slänga ÄNNU mer mat till ingen nytta, har jag snålätit upp så mycket jag bara orkar. Så nu ligger jag här och har antagligen slagit alla rekord man kan i mättnadskänsla och känner inte för att röra mig över huvudtaget.

Sen är jag jävligt arg på vädret också. Jag är 1 mm nederbörd från bitter!

En kväll som gjord för SATC-marathon.

Trots att solen kom först på eftermiddagen idag med så har jag lyckats bli lite röd om kinderna. Och eftersom mitt hår fått torka i solen och inte under hårfönen så har min frisyr gjort vika för min virvel mitt i pannan och lagt sig i en mittbena. Skitfult, men jag orkar inte bry mig. Om någon undrar över kvällens look, alltså.
På andra sidan övervåningen sitter pappa och kollar på fotboll och pratar för sig själv: "Men hur passar dom?!" "Sådär kan man ju fan inte spela". Jag ska försöker sluta småle åt hans entusiasm och fokusera på att avsluta det här inlägget istället.

Annars har jag suttit på altanen och läst ut min bok ikväll. När myggen började äta upp mig och solen försvann bakom grannens träd var jag klar. Det är egentligen inget lustigt alls med att läsa ut en bok, men det är faktiskt väldigt lustigt att jag lyckats sitta där i några timmar (!) utan att bli rastlös, uppstressad eller bara uttråkad. Jag har aldrig funderat så mycket över det här med "välbehövlig semester". Vadå liksom, det är väl soft med lite betald ledighet? Pricka in de soligaste veckorna så har du allt som i en liten ask! Så har mitt resonemang om semester varit förrut. Men efter en höst av ilska, vinter av allt för mycket (På riktigt: ALLT FÖR MYCKET!) jobb, och efter en vår av besvikelse efter besvikelse så är det faktiskt ingen självklarhet att infinna sig i semesterfeelingen och slappna av bara för att man ska. Men jag tror jag har kommit en bit på väg i alla fall. Avsked, förstörda planer, för många övertimmar och dåligt omdöme - trots allt inget nytt under solen, som om jag skulle skonas på något sätt.

Det är förhoppningsvis inte värre än att lite Winnerbäck och ett par glas rosé löser det här också.

Jag försöker verkligen att gå in i den här affären utan fördomar, men det går inte! Jag ser arbetsintervjun framför mig:

"Är du naturligt blond eller har du blekt ditt hår? Vi ser gärna att du inte är en äkta blondin då det är en fördel om du klarar av att hantera kassapparaten. Ljust hår måste du i alla fall ha."
"Hur reagerar din hud på brun utan sol? Vi vill gärna att du har en gyllenbrun look. Skulle det vara så att du ofta får en orange ton istället, ser vi till att solpuder finns till hands för att dölja detta."
"Kan du prata om ingenting? När kunden ska betala ser vi gärna att du pratar så mycket strunt det bara går!"

Förtroendet för den här affären stiger ju inte direkt när man ser sånt här: Ett par "shorts" som säljs på rea, med en storlek på 27 33. När jag köper jeans brukar längd 33 i vanliga fall passa mig bra, men de här känns rent spontant lite för korta... Man har alltså klippt av jeansen och säljer dem som shorts! Kolla den avklippta kanten och observera storleken.

Smart? Kanske. Seriöst? Knappast.

Jag är ingen bokmal. Men med tanke på att det bara är en vecka kvar till min semester så tyckte jag att det var läge att ladda upp med ett par sommarböcker. Jag har börjat med Stockholm rosé och so far älskar hur den är skriven. Och igenkännelsefaktor är alltid ett säkert kort.
Vårlik tog jag mest (okej den låg på pockettoppen, lite därför också) för att den utspelar sig i Linköping. Igenkännelsefaktorn igen.
Övervägde att köpa Livet deluxe av Jens Lapidus också, nu när JW är tillbaka. Men kanske borde läsa Aldrig fucka upp först? Vi får se.

Nog om böcker, nu sömn. Fem dagar kvar sen fem veckors frihet!

Jag kom inte in. Nu när jag ändå har berättat allt annat om min sökning till Berghs här, måste jag väl också avsluta det här. 

Jag fick mail idag med orden "Vi har placerat dig på reservlistan till utbildningen Grafisk Design eftersom vi tyvärr inte kan bereda plats på utbildningen, trots att vi anser dig meriterad" Med andra ord kommer jag inte in. Reservationsplats är ingenting som jag tänker hoppas på.

Känslan just nu är att jag är förbannad. Det är någon sjuk grej med mig: När jag blir besviken visar jag det med att bli förbannad. Jag är arg på mig själv för att jag inte försökte mer, arg för alla miljontals timmar av arbete och resor fram och tillbaka till Stockholm som i slutänden bara gav noll. Arg för att jag började på den högsta nivån som var möjlig, inte lustigt om att det inte funkar, tröga tröga Maria.
Men mest tror jag att det handlar om att den nystartande hösten som jag inte kunnat låta bli att se fram emot, inte längre finns. (Jag vet inte, jag får väl råna en bank eller nått, bara för att röra om i grytan lite.) Sen har ju självförtroendet fått sig en rejäl bitchslap.

Nästa steg blir väl att ta mina fem veckors semster och försöka njuta av tillvaron ändå.
Som syrran sa: Ja nu får du väl bryta ihop, komma igen och sen komma på vad du ska göra istället!

Lättare sagt än gjort.

Men botten är väl också en grund att stå på, antar jag.

Winnerbäcks stämma åker ut ur mitt öppna fönster ut i sommarkvällen och han har så rätt: Det kallas tvivel det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Hej Maria.
Det är dagen efter din student och regnet öser ner nedanför. Du mår väldigt bra över att regnet kom idag och inte igår och du har svinont i fötterna efter en dag i klackar, och det kommer hålla i sig i ett par veckor till. I och med att du just klarat av den längsta skolperioden i ditt liv, så känner du dig vuxen. Well, you're not. Inte ens på startbanan, faktiskt. Eftersom du redan har ett jobb behöver du inte oroa dig för den saken, men det är så många fler saker som innebär att vara vuxen. Du är fortfarande ganska osäker, på vad du vill och hur du vill göra det. Tips nr 1: Skit i att planera. Livet kommer flyta på ändå. Du kommer träffa människor och besöka platser som gör att alla dina planer går i krasch i vilket fall. Du kanske borde jobba något år och sen åka jorden runt, men vill du verkligen det? Dåså, skit i det.

Vännerna som igår lovade dig (och du lovade dem) att ni självklart kommer höras, träffas och ses även efter skolan - halvera den skaran. Den delen som stannar kvar i ditt liv kommer göra det väldigt länge, kanske för alltid. Den andra halvan kommer du snart inse att nej, vi hade inte så mycket gemensamt utanför skolans väggar. Tips nr 2: Lär dig vilka människor som ger energi och vilka som tar, säg hejdå till de sistnämnda. Tips nr 3: Acceptera detta.

Om något år sådär när jag-går-inte-i-skolan-längre-fasen börjat försvinna och livet börjar gå på rutin igen kommer du kanske känna att livet är lite småtråkigt. Jag kan lova dig att saker och ting kommer förändras, men ibland kan du behöva hjälpa till på traven lite. Träffa nya människor, gör något oväntat, ta en annan väg hem från jobbet eller köp en ny plånbok. Dansa fuldans på krogen om du känner för det. Köp en röd tröja bara för att du egentligen hatar rött. Tips nr 4: Våga vända på vardagen lite.

Sluta vara alla till lags. Ibland kommer det fungera bättre och ibland kommer det fungera sämre, men var aldrig någon annans jävla välgörenhet. Alla kommer inte älska det, men sen har heller ingen någonsin påstått att man ska kunna vara alla till lags. Tips nr 5: Tänk på andra men mest på dig själv.

Mitt sista tips, är kanske det viktigaste. Du är inte vuxen än - bli aldrig det heller. Livet blir så mycket tråkigare om du nödvändigtvis ska passa in i mallar. Så tips nr 6: Bli aldrig vuxen, väx aldrig upp. Och om det redan börjat hända, väx tillbaka ner igen! Det där med att maten tar slut i kylskåpet om du inte handlar och att pengarna tar slut om du super för mycket, det kommer du märka ändå. Lär av dina misstag! Var smart och tänk logiskt - men aldrig tråkigt!



Nu vet jag inte om det är så många nyblivna studenter som läser mig blogg, men kände att jag ville skriva det här inlägget i alla fall. Återkommer om några år till när jag förhoppningsvis har lärt mig mer och skriver ett Vad jag önskar att jag visste när jag var 23 år-inlägg.

Min header ljuger verkligen för er nu. Jag var stöddig nog att göra den där headern med tanken att "äh, vad som än händer kommer jag alltid kuna skriva någonting". Jag hade fel, helt enkelt. Mitt huvud håller på med annat.

Sova borde jag göra nu också. Men när jag väl lägger mig kan jag inte sova, och när jag väl somnar sover jag alldeles för hårt. Försov mig idag, till exempel. Tur att jag har en chef som bara skrattar bort det i alla fall.

Och utanför regnar det och innergården är precis knäpptyst. Det är som om alla ger fingret åt det här vädret som kom idag och stanna inne istället. Själv har jag inte riktigt haft kraft att bry mig. Sen fattade man väl att det skulle komma ett bakslag på sommarvärmen som varit. Efter att ha levt i det här landet i över 23 år så lär man sig att blir det vårvärme så blir det snart snöfall och blir det en supersommar så blir det en helvetesvinter. Och så vidare.

Har varit inloggad på msn ikväll också för första gången på väldigt länge. Sjukt tomt där nu för tiden. Sjukt tomt. Folk har väl bättre saker för sig. Hade 2001-års Maria sagt till 2011-års Maria att om tio år kommer du tycka att msn är onödigt och istället kommer du kommunicera med dina vänner genom att sitta och gilla vad folk åt till middag, hade 2001-års Maria skrattat högt! 2011-års Maria skrattar lite åt det nu med, faktiskt...

Nehe, om man skulle ge det där sovandet ett försök då.

Grattis bloggen som fyller hela 4 år idag! 11 april 2007 skrev jag mitt första inlägg på blogg.se!

Den som fick mig att skaffa blogg var Sandra, och när vi började så uppdaterades bloggen någon gång i veckan och i bokmärkesraden fanns väl ungefär fem bloggar som man följde. Lite annorlunda mot idag med andra ord. Jag kommer ihåg att den första månaden i bloggen var fylld av fester, studentkryssningshändelser och studentplanerande.

Nu när jag sitter och kollar igenom bloggen märker man ju i alla fall att man har vuxit, på många sätt. Jag mår väldigt dåligt över hur språket var och framför allt vad jag skrev om! Okej att man bara hade runt 20 läsare då, men still: ändå 20 personer som brydde sig om totalt jävla nonsens, haha. Och what's up med alla smilegubbar efter varje mening?!

Egentligen vill jag inte men känner att jag måste: (hjärtat slår lite fortare) Här är en länk till det första inlägget. Eller första månaden om ni hellre vill det. (HAHA, fem inlägg på en månad!)

Pinsamt eller ej så är det kul att de där inläggen finns kvar, och på de här fyra åren har ju faktiskt bloggandet blivit en hobby och jag har blivit en bloggare. Hur jag vet det? Jo, när något kul/tråkigt/spännande/irriterande händer och det första som kommer upp i ditt huvud är en solklar inledning/lagom lång rubrik/bildens pixelbredd/hemsidan du ska länka till/ett perfekt avslut - då vet du att du är en bloggare.

Så himla awesome att va bakis, så jag tänkte; lika bra att jag är det hela dagen!

...sjukt seg kväll alltså. Går och lägger mig istället. Och jag FÖRUTSÄTTER att disken diskar sig själv i natt.

Ciao.

Vi sitter och kollar på TV och så helt plötsligt suckar Sanda helt uppgivet: 

- Jag blir så besviken...
Jag (smått orolig): - Du blir så besviken på vad..?
S: - Ingen av de nya serierna har börjat än!
J: - Jaha. Det lät som jorden gick under eller nått.
S: - Ja, men det känns ju som det...

Och så har hon fått mig börja kolla på Big Brother också, haha. Var ska detta sluta?

Gissa vad jag gör... Jag sitter med mina arbetsprover och visst går det framåt, men jag har ångest. I min hjärna finns ingenting annat än den här skolan i höst och skulle jag misslyckas nu skulle jag antagligen behöva ta bort både min blogg och mitt facebook-konto för att jag tjatat så mycket om det. Det skulle bli mitt livs största misslyckande, so far. När jag sökte gymnasiet, tog körkort, jobb eller andra grejer i livet visste jag någonstans att jag skulle klara det till slut eller att det skulle lösa sig på något sätt. Den självklarheten är verkligen inte här nu. Jag har kollat flera gånger på klippet på hemsidan där programmets lärare börjar med "Vi söker unga, framåt, hungriga personer som vill in i kommunikationsbranchen". Jag vill! Jag kan! Jag är bäst! Jag vill MEST av ALLA, B E R G I S! tänker jag.

Tänker, ja. Hur får jag ner det där i färg och form? Kan jag få ner det i färg och form? Jag ser videon en gång till och försöker läsa av honom. Pål Pettersson, den enda personen i hela världen som jag vill imponera på just nu, vad vill du ha av mig? Och så avbryts tanken med att han fortsätter "gör INTE arbetsproverna så som du tror att vi vill att de ska se ut!". Nehe. Pål Pettersson - Maria Tidlund: 1-0. Filmen fortsätter: "arbetsproverna spelar så klart stor roll, en det finns ju andra faktorer. Intervjun, och..." JAJA, intervjun ja. Ta mig till den där jävla intervjun så ska jag vara så jävla snygg och bra och duktig och värdsvan och säker och framåt så det inte är några tvivel ALLS! Pål Pettersson - Maria Tidlund: 1-1. Mitt överdrivna självförtroende avbryts.
"...ni ska lösa uppgifterna så det känns att det här är jag, det här är rätt". Och det där ska alltså försöka vara en hjälp? Mer ångest. Pål Pettersson - Maria Tidlund: 2-1.

Jag har rymt till mamma och pappa på landet för att få lite ro, och nog fick jag ro alltid. Päronen bestämde sig för att åka till Tranås och rocka loss på någon dansbana. Mamma sa "blir du ledsen om vi åker?" Nej, snälla, åk ni. Ha kul, jag är inget bra sällskap i alla fall.
Så nu sitter jag själv i vardagsrummet och ser skuggorna bli längre och längre utanför. Här inne är luften fortfarande tjock av mammas och pappa parfymer. Kvällen väntar med mer datande och förhoppningsvis kommer min ångest tillåta mig att se lite på TV. I köket ligger en halvtinad kycklingfilé och väntar på att bli tillagad. Middag för en med andra ord. Ensamt, visst. Men värt det. (Jag hoppas så att det är värt det).

Filmen på hemsidan tonar ut. "...och du! Lycka till med arbetsproverna nu så kanske vi ses i höst! Hejdå!" Lita på det Pål, lita på att vi ses! Och så kommer peppen tillbaka och viskar i örat på mig, visa honom, visa honom då!

OM jag ska.
Pål Pettersson - Maria Tidlund: 2-2.

Jag är väl antagligen inte ensam, men stora katastrofer fascinerar mig. Jag kan till exempel sitta och kolla på när flygplanen åker in World trade center, om och om och om igen.

Och i början tyckte jag exakt samma sak om det som hänt i Japan. Vågorna som sköljer bort hela städer, höghus som bokstavligt talat skakar, bilar och båtar som virval runt som bomullstussar i vattnet. Så sjukt! Vänta, får jag se igen! Asså KOLLA!
Men nu har det där övergått till medlidande. Ikväll på nyheterna gick en kvinna och letade efter sin son i något som såg ut som en myrstack förstorat 10 000 gånger och en annan pekade ut över ett kaos av bråte och sa att jo, här någonstans tror jag vårt hus stod förrut. 

Fyfan, ibland inser man vilka små problem man har. Just saying.

DESPERATE HOUSEWIVES-PREMIÄR IKVÄLL, VILKET JAG FÅR REDA PÅ AV EN SLUMP I ETT REKLAMAVBROTT!!!

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅTT?

VARFÖR PEPPRAR INTE FEMMAN INFO OM DETTA?

VARFÖR HAR JAG CAPS LOCK INTRYCKT FÖR? Jo, för det här är VIKTIGA GREJER!

Obie Trice – Got Some Teeth - Album Version (Edited)

Det är sjukt hur man kan snöa in så mycket på en så gammal låt, men tycker den här är så wierd och härlig så kan inte sluta lyssna på den. När dom gör filmen om mitt liv ska den här spelas i introt och så ska han säga oookej okidokey mia is here! och så ska det klippas mellan massa glada klipp på mig.

Haha, någon mer som gör bildmanus till sin framtida självbiografiska film? :D

(undrar vad normala människor gör nu)

Jag tycker om att läsa modebloggar. Jag läser inte så många, de flesta modebloggar blir ofta för överdrivna. Men de jag väl läser älskar jag, de ger alltid massa inspiration och (ibland lite väl mycket) köplust. Gemensamt för dessa är självklart också att jag är avundsjuk på alla framgångsrika människor bakom dem.

Så ikväll satt jag och kollade runt i bloggvärlden efter flera sånna där perfekta modebloggar som man bara blir beroende av. Så kom jag in på en tjejs blogg. Jättesöt (gud vad avundsjuk jag blir på alla människor som gör sig så bra på bild!) och jättegrym klädstil. 6650 följare på bloglovin. Avund! Avund som får mig att bokmärka sidan. Så jag fortsätter scrolla för att granska, och kommer till ett inlägg med en länk till en krönika som tjejen skrivit för Nyheter24. "Menvafan, säg inte att tjejen lyckats som krönikör också" tänker jag, och den innan så gulliga avundsjukan övergår till riktig avundsjuka.

Så jag börjar läsa krönikan. Och den suger. Värdelös, faktiskt. Punkt och stor bokstav, visst, men noll sammanhang och jag tröttnar efter tio meningar.

Och så märker jag hur mitt högmodiga jag börjar småle inombords åt att inget utseende i världen kommer göra den här dockliknande tjejen till en bra krönikör. Mina dagböcker från femman blir storsäljare i jämförelse.

Hon är bokmärkt, och är en superbra modebloggare. Men ibland behöver inte lycka innebära mer än att få bekräftat att alla inte kan allt, you know?

Ett av kvällens samtalsämnen på Pitchers var döden. Äkta ett sånt ämne som kommer upp efter några öl. Själv tillhör jag de som är rädda för döden och får ångest över att jag, min själ, min vilja, mitt skratt och min förmåga en gång inte kommer existera längre. Inte om, utan när. Carro har istället något sjukt lugnt förhållande med döden och lyckas alltid lugna mig med kommentarer som "men vadå? kommer du ihåg när du föddes? Du kommer aldrig komma ihåg att du dör". Och det är faktiskt inte så flummigt som det låter, när du väl är död, så är du död liksom.

Den här ångesten (låter som om jag sitter i fosterställning i ett hörn varje kväll och stirrar in i väggen - vill klargöra att så är det inte) som kommer över mig då och då ändå på något sjukt sätt förvandlas till livsglädje. Att man vill göra saker, vill upptäcka saker, vill lära känna personer och vill leva. Vilket också kan tippa över till en viss stress.

Anledningen till det här inlägget vet jag inte riktigt. Eller jo, kanske detta: Hur ser du på döden? En sak tycker jag i alla fall är säker: Uttycker du lever bara en gång borde man ta till sig mer. För precis så är det. En. Uno. ONCE! Inget spola tillbaka, inget ctrl+z, inget pausa och ta upp när det passar.

Just think about it.

Det var väl någon av alla de där gångerna. Jag har miljontals att välja ibland: Det plingar till i datorn. Hur har helgen varit, va du full, hade du kul?

Jo det var kul, svarar jag, men något saknades. Du vet man är ju inte arton längre, framför allt är folk omkring en är inte arton längre. Är inte säker på om jag saknar det eller inte, men dig saknar jag i alla fall. Mest av allt vill jag bara spy min självständighet och slänga den i väggen.

Men det skriver jag inte. Kanske för att det inte spelar någon roll eller kanske för att jag hoppas att du förstår ändå.

...men med facit hand: Nu spelar det ingen jävla roll längre. Nu är jag bara pissed off för det har varit sånt slöseri med tid.