mia

- Hittade en nyckelpiga här inne igår.
- Frös som om det vore oktober ute idag.
- Förbannar Sveriges skitzoväder ikväll.
- Kom på lite bra nya saker nyss.
- Ler åt tanken av att det snart är helg nu.

That's all!

...eller just det: Big Brothers skräcknatt var priceless! Kan knappt vänta på fortsättningen i morgon! 

Partypinglan tillsammans med rnb-lovern i mig bara älskar ju sånna här låtar. Att det dessutom är hotness att kolla på försämrar ju inte direkt upplevelsen. Vårens repeat! Kvällens misson blir att ragga upp en mp3-fil någonstans så jag kan njuta av den i mobilen också...

Alltså #€!&#@ vad trött jag är på min granne ovanför! Härom natten spelade han trummor/dansade så att både jag och Sandra övervägde att gå upp med bara täcket omvirat runt oss och kolla vad det var för jävla idiot som trodde att afrikanska låtar halv 12 på något sätt skulle vara uppskattat. Efter några bankar i väggen från vår sida blev det dock tyst.

Men nu jag hör honom (eller henne, eller den) jämt. När hans mobil ringer, när han spolar vatten, till och med när han går från ett rum till ett annat. Det känns typ som att isolering tog slut vid fjärde våningen när de byggde det här huset, ingen orkade fixa nytt så den femte våningen fick helt enkelt bli utan.

Och nej, klockan är inte mycket men jag sitter med mina jävla arbetsprover som ger mig huvudvärk så det räcker.

Ge mig en fridfull plats att jobba på! Och gärna ett glas vin också. Tack på förhand.

Smått otroligt att det fortfarande ramlar in kommentarer på mitt Östgötska youtube-klipp! Och att det har visats över 10 000 gånger. TIO TUSEN! Jag trodde att det på sin höjd skulle få några hundra visningar, grovt mycket interna skämt och så kul är det ju faktiskt inte? Men det var visst andra som tyckte, haha. Men igenkännelse-faktor är ju den bästa humorn sägs det.

Reprisen kommer här:

Standardsöndag numera: Sandra och jag i soffan, proppmätta med Big Brother på TV:n, och i pauserna sitter vi och bläddrar igenom våra blogglistor. Angående Big brother så hatar jag Rodney ("luften är fri!" Ehhh... 1997 ringde och ville ha tillbaka sina svar på tal, LOSER!) Sandra hatar Vanessa ("nej jag hatar henne inte, jag klarar bara inte av henne...") och jag kan för mitt liv inte förstå hur Patrik väljer de tjejer som han gör. Det känns som man i princip kan sluta bry sig om hår, smink och kläder, det verkar ju som man kan se ut hur som helst och få snygga killar ändå...

Annars försöker vi komma över vår söndagsångest. Mycket ska göras nästa vecka... Nästa helg väntar Stockholm på lördagen där jag ska vara flytthjälp och på söndagen ska jag försöka dra med mig Carro till Idol-auditionen. Kan bli svårt eftersom hon vägrar. Time will tell.

Vi hade verkligen inga förväntningar alls på Daniel Adams-ray konserten i fredags, så det är ju i och för sig inte så lustigt att kvällen verkligen blev över förväntan! Sandra, Sara och jag började hemma hos mig för att ta "ett par glas vin". (Vi vet ju alla att det där alltid leder till för många glas vin, så även denna kväll). Tog sen bussen till Cupolen, köpte öl och hittade ett bord längst bort i lokalen under en trappa och lite undangömt men det gjorde oss inte så mycket. Så där satt vi och var allmänt glada. Alla bord var fulla och det var inte speciellt många som lyssnade på förbandet. Så kommer det ett gäng människor och går förbi vårt bord och Sandra säger "haha, är det här bandet eller?" (fråga inte varför hon trodde det) och två sekunder senare har vårt bord ögonkontakt med Daniel him self! (Det första som slog mig var hur kort han var!) Lika fort försvann de upp i trappan. Fyllelyckan var total, haha. Vi kände oss som 14 igen! Den stora frågan är bara hur vi kunde vara de enda som såg att det var han. Okej att han hade svart jacka och keps och gömde sig bakom, men en sån klädsel utmärker sig ju snarare än skymmer. Och eftersom fyllan i oss tyckte att vi i princip kände honom och bandet vid det här laget fick Sara för sig att gå upp i trappan och fråga var de ska efterfesta någonstans. Något vettigt svar fick vi dessvärre inte... Konstigt va?

Och så började han spela och det var så klart awesome! Han körde alla hitsen, men även låtar jag aldrig hört. Som lyckligast var jag ändå när han körde Inga problem (bästa Snook-låten ever). I mina ögon har han lätt gått om Linnros, hundra gånger om.

Lite suddiga mobilbilder följer här:















...och en skakig mobilvideo under hans freestyle följer här: (det var ganska svårt att stå still, ber också om ursäkt i förväg för mina skrik, haha)



Sammanfattningsvis: awesomeness!

Jaa, nu ska jag börja igen. Jag förstår om er spontana reaktion är att scrolla förbi det här inlägget. Men nu är det ju faktiskt så att jag måste avsluta den här utmaningen så ni får helt enkelt bara stå ut.

Mina ambitioner börjar väl egentligen bli ganska självklara vid det här laget. Jag vill ha ett kul jobb och jag älskar reklam! Jag har alltid varit väldigt mån om att få jobba med något jag tycker är roligt, och redan när jag som 10-åring började göra sätta ihop tidningar och sälja till grannar och andra stackars människor så visste jag att det var något jag ville hålla på med. Jag har alltid haft mycket sjuka idéer i huvudet, till exempel så vet jag att mamma har sparat ett brev från en viss Stefan Snällesson från Göra-barn-glada-patrullen. "Stefan" skrev till mamma och pappa att deras dotter var i väldigt stort behov av något. (Jag kommer inte ihåg vad det var jag ville ha, men jag hade i alla fall hittat på ett brev från den här Göra-glad-snälla-patrullen, lagt det i ett kuvert med sen i vår postlåda. Mamma tyckte jag var skitrolig och jag fick nog aldrig det jag ville ha).

Jag vet också att någon gång när jag och Sandra pratade om framtid eller liknande så sa jag något i stil med "Ja, det finns väl alltid jobb i kassan på H&M eller nått..." och Sandras reaktion blev "Va? Nej. Alltså inte att du inte skulle kunna klara av det men det lät bara så fel, du ska verkligen inte vara i någon annan bransch!"

Självklart drömmer jag om resor, en bra familj och ett bra liv, men i det bra livet så ingår ett bra jobb. Simply.

Snoop Dogg – Sweat (Snoop Dogg vs. David Guetta) - Kvällsmusik.

Lupe Fiasco – Coming Up - feat. MDMA - Eftermiddagsmusik. Ni vet, så där lagom soft.

Oskar Linnros – 25 - Whenever musik. Fyfanvaskönt!

Vi sitter och kollar på TV och så helt plötsligt suckar Sanda helt uppgivet: 

- Jag blir så besviken...
Jag (smått orolig): - Du blir så besviken på vad..?
S: - Ingen av de nya serierna har börjat än!
J: - Jaha. Det lät som jorden gick under eller nått.
S: - Ja, men det känns ju som det...

Och så har hon fått mig börja kolla på Big Brother också, haha. Var ska detta sluta?

Sandra har ju då som sagt blivit min lilla inneboende för ett par veckor framåt. Kom hem till en nystädad lägenhet, så jag har verkligen inget att klaga på. Ikväll gick vi och handlade mat (!) inför veckan. Så duktiga var vi, planerade, köpte bra saker... Nu har vi alltså lagat mat, med det också fixat matlådor, diskat och nu sitter vi med var sin dator framför oss och Sandra målar. Vild gissning att de flesta kvällarna kommer se ut ungefär så här. :)

Chips och dipp väntar också. Någon jävla måtta får det ändå vara på duktigheten!

Gissa vad jag gör... Jag sitter med mina arbetsprover och visst går det framåt, men jag har ångest. I min hjärna finns ingenting annat än den här skolan i höst och skulle jag misslyckas nu skulle jag antagligen behöva ta bort både min blogg och mitt facebook-konto för att jag tjatat så mycket om det. Det skulle bli mitt livs största misslyckande, so far. När jag sökte gymnasiet, tog körkort, jobb eller andra grejer i livet visste jag någonstans att jag skulle klara det till slut eller att det skulle lösa sig på något sätt. Den självklarheten är verkligen inte här nu. Jag har kollat flera gånger på klippet på hemsidan där programmets lärare börjar med "Vi söker unga, framåt, hungriga personer som vill in i kommunikationsbranchen". Jag vill! Jag kan! Jag är bäst! Jag vill MEST av ALLA, B E R G I S! tänker jag.

Tänker, ja. Hur får jag ner det där i färg och form? Kan jag få ner det i färg och form? Jag ser videon en gång till och försöker läsa av honom. Pål Pettersson, den enda personen i hela världen som jag vill imponera på just nu, vad vill du ha av mig? Och så avbryts tanken med att han fortsätter "gör INTE arbetsproverna så som du tror att vi vill att de ska se ut!". Nehe. Pål Pettersson - Maria Tidlund: 1-0. Filmen fortsätter: "arbetsproverna spelar så klart stor roll, en det finns ju andra faktorer. Intervjun, och..." JAJA, intervjun ja. Ta mig till den där jävla intervjun så ska jag vara så jävla snygg och bra och duktig och värdsvan och säker och framåt så det inte är några tvivel ALLS! Pål Pettersson - Maria Tidlund: 1-1. Mitt överdrivna självförtroende avbryts.
"...ni ska lösa uppgifterna så det känns att det här är jag, det här är rätt". Och det där ska alltså försöka vara en hjälp? Mer ångest. Pål Pettersson - Maria Tidlund: 2-1.

Jag har rymt till mamma och pappa på landet för att få lite ro, och nog fick jag ro alltid. Päronen bestämde sig för att åka till Tranås och rocka loss på någon dansbana. Mamma sa "blir du ledsen om vi åker?" Nej, snälla, åk ni. Ha kul, jag är inget bra sällskap i alla fall.
Så nu sitter jag själv i vardagsrummet och ser skuggorna bli längre och längre utanför. Här inne är luften fortfarande tjock av mammas och pappa parfymer. Kvällen väntar med mer datande och förhoppningsvis kommer min ångest tillåta mig att se lite på TV. I köket ligger en halvtinad kycklingfilé och väntar på att bli tillagad. Middag för en med andra ord. Ensamt, visst. Men värt det. (Jag hoppas så att det är värt det).

Filmen på hemsidan tonar ut. "...och du! Lycka till med arbetsproverna nu så kanske vi ses i höst! Hejdå!" Lita på det Pål, lita på att vi ses! Och så kommer peppen tillbaka och viskar i örat på mig, visa honom, visa honom då!

OM jag ska.
Pål Pettersson - Maria Tidlund: 2-2.

Efter jobbet  åkte jag till landet idag. iPhonen har en funktion på mp3-spelaren som funkar så att om man skakar telefonen så byter den låt. Bara genom att sitta still och ha telefonen i handen på bussresan hem gjorde att telefonen bytte låt gång på gång. Bara för att ni ska få en inblick i min minst sagt skakiga bussresa hem, alltså. Saknar min bil, men inte tillräckligt mycket för att orka sköta den. Den får helt enkelt återvända till sommaren. 

Men nu är jag här och det är superskönt. Lite rödvin och lite lövbiff och jag begärde inte mer av den här fredagen. Tvärtom. Hemma på Repslagaregatan sitter Sandra i lägenheten och håller ställningarna. Yepp, jag har fått en room-mate för de kommande två veckorna!

Men vilken vecka det varit. Är helt slut. Klockan är 23:18 och jag är helt slut. Stress stress stress! Men vi går inte in mer på det utan överlåter det till Mark som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra.

Comso trillade ner i lådan i går och Styleby idag. En av de få modebloggar jag läser är Elin Klings så när magasinnörden Mia får reda på att hon ska göra ett eget magasin är en prenumeration en självklarhet.

Och jag måste säga att hon lyckats jävligt bra. Mycket aha-upplevelser och dessutom är tidningen sjukt snyggt gjord. Jag har inte bara fått ett nytt favorit modemagasin, utan även en ny drömarbetsplats, haha. Sofies mode känns som en billig bilaga till Aftonbladet i jämförelse. Eller just det - det är det ju redan! Mohaha. Klingan är king, sammanfattningsvis :)

Don't make decisions when angry and don't make promises when you're happy.

Jag är väl antagligen inte ensam, men stora katastrofer fascinerar mig. Jag kan till exempel sitta och kolla på när flygplanen åker in World trade center, om och om och om igen.

Och i början tyckte jag exakt samma sak om det som hänt i Japan. Vågorna som sköljer bort hela städer, höghus som bokstavligt talat skakar, bilar och båtar som virval runt som bomullstussar i vattnet. Så sjukt! Vänta, får jag se igen! Asså KOLLA!
Men nu har det där övergått till medlidande. Ikväll på nyheterna gick en kvinna och letade efter sin son i något som såg ut som en myrstack förstorat 10 000 gånger och en annan pekade ut över ett kaos av bråte och sa att jo, här någonstans tror jag vårt hus stod förrut. 

Fyfan, ibland inser man vilka små problem man har. Just saying.

DESPERATE HOUSEWIVES-PREMIÄR IKVÄLL, VILKET JAG FÅR REDA PÅ AV EN SLUMP I ETT REKLAMAVBROTT!!!

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅTT?

VARFÖR PEPPRAR INTE FEMMAN INFO OM DETTA?

VARFÖR HAR JAG CAPS LOCK INTRYCKT FÖR? Jo, för det här är VIKTIGA GREJER!

Försöker skapa lite variation, eller nått, så efter jobbet gick jag till Bibblan och softade. Fick för mig att miljöombyte skulle va inspirerande, och lite rätt hade jag i alla fall. Sen gick jag och fixade biljetter till Daniel Adam Rays konsert på Cupolen den 25:e! Förutom att njuta av musik och snygghet tänkte jag leta upp och honom och fråga hur i HELVETE han lyckades komma in på Berghs...

Börjar få lite lätt magsår över att aldrig få fram något som gör mig nöjd, men som min alltid lika kloka syster nyss sa på telefonen:
- Men du kommer aldrig bli nöjd. Du kan sitta där i tio veckor till utan att bli nöjd. Och så är det helt plöstligt 5 april och då bara måste du skicka in det du har.

True. Har inte riktigt bestämt än om det lugnade mig eller inte.

Helg avklarad. Melodifestival och vin hemma hos Linn igår då som sagt. Tyvärr vann ju inte Danny, men Saade var ju andra hands valet och hey, vi har ju lärt oss att saker och ting sällan går precis som man vill.

Orkade mig ut en sväng runt Stångån idag i alla fall, våren är verkligen här. Ingen halsduk, inga vantar, bara hoodie och hörlurarna. Ett säkert vårtecken.

Annars är jag stressad som fan. Funderar på att ta ut en veckas semster bara för att hinna.

Snälla vecka 11, var snäll mot mig.



...she was sad, though. But it was a hopeful kind of sad. The kind of sad that just takes time.

Igår träffade jag Maja och Sandy. Vi drack massa vin, snackade och kollade TV. Självklart började Maja kvällen med att ge Sandy och mig varsin påse med hårvårdsgrejer, haha. Vår hårvårds bitch ;) Mysig kväll, Sandy bjöd på jätte god kaka med! Vit choklad ftw!

Ikväll väntar mer vin hemma hos Linn med Sandra och Carro. Blir nog ganska lugnt, vilket i och för sig inte stör mig. Dags att börja spara pengar på riktigt, verkligheten börjar komma ifatt en! Med detta sagt: vin lär det drickas iaf ;)

Linn skickade sms nyss och bad oss komma lite senare, vilket gav mig tid för lite egobilder.



To-do-list för i morgon: Tvätta spegel och sy dit knappen som fattas.

I bakgrunden står TV:n på och tränarna i Biggest loser skriker "come on, you can do it" "speed it up!" "don't you quit now!" Jag skulle också behöva någon brevid mig som skrek kommandon in i örat på mig.

Men det finns inga coacher till att lyckas med arbetsprover. Jag försöker att bara köra mitt race som jag alltid gör. På jobbet, när någon ber mig och hjälp, när jag gör saker till mig själv. Ett visitkort, booom! En skylt, booom! En bok, booom! En logga, booom! Ett vykort, boooooom! Säg vad du vill ha med och jag har en skiss i huvudet på 2 sek.

Så brukar det vara, men det är det inte nu. Istället störs jag av ångesten av att inte vara good enough. Jag låser mig för att jag vill det här för mycket. Ribban har höjts och jag är för medveten om det. Nej för dåligt, nej för fult, bara tre veckor kvar, nej för vanligt, nej för förutsägbart, bara tre veckor kvar...

Jag saknar min förmåga att köra på det enkla, jag kan ju, jag vet det! Men förmågan att lita på mig själv finns inte och JAG SAKNAR DET!

Vissa fakturor missar man att skriva pris på, och då blir det lite problem för Anders som ska lägga in fakturan i bokföringssystemet. Då kan man få sånna här käcka lappar tillbaka...

(En månads-uppgift som efter tre månader fortfarande inte är klar, sån är jag! Nåväl, dags att göra klart det här nu).

Alla de där dagarna har nästan alltid börjat på samma sätt: Vakna tidigt i ett solfyllt rum. Bli uppplockad eller hämta någon eller några med bilen och iväg. Genom soldränkta skogar, ut på de mindre vägarna och så den sista biten på grusvägen. Parkeringen och stranden fortfarande helt i skugga, men solen glittrar fint ut över sjön i det klarblå vattnet. Något att äta, något att dricka, solbrillor och massa tidningar, in i båten.

Båten är det aldrig jag som kör, utan det är Carro, Karin, Henke, Robin, Emil, Oskar eller vems båt vi nu använder. Jag brukar bara hålla utkik efter stora stenar. Och så fort vi kommit ut från bryggan, förbi vattnet och kan gasa på ut mot öarna är feelingen priceless. Vi åker alltid till Dassöna först som fått sin namn av att min farbror en gång i tiden byggde ett dass där ute. Dasset är borta, jag har själv aldrig sett det, men namnet hänger kvar. Man måste vara riktigt morgonpigg för att "få" Dassöna. Redan tidigt brukar man skymta om det ligger några andra båtar mot stenhällarna och i så fall är det bara att sikta in sig på någon av alla de andra öarna. En sån där oskriven regel - du åker inte i land på samma ö som någon annan.

Och så när du väl hittar en ö som är ledig och har sol på de rätta ställena så gäller det att känna sig hemma. Ut med filtar, fram med tidningar, hoppa i vattnet, va toppless om du vill, sjung högt om du vill, prata om vad du vill, lapa sol och strunta i allt som är viktigt.

Dagarna ute på Drögen är och kommer alltid vara de bästa.

Efter att ha kört med Te-påsar ett längre tag till frukost och eftermiddagsfikat så gick jag bort till te-boden på lunchen och köpte lite gott lös-te. Mambo Jambo köper jag jämt, och så bad jag om ett liknande, så jag blev tipsad att prova Mysiga stunder.

Tillbaka på jobbet:

- Uffe, nu finns det lös-te igen!
- Mmm, vad blev det för gott då?
- Först Mambo Jambo, den vi brukar ha.
- Okej.
- Och sen Mysiga stunder.
- Jaja, det kan vi väl ha, men vilken är den andra te-sorten?!

Obie Trice – Got Some Teeth - Album Version (Edited)

Det är sjukt hur man kan snöa in så mycket på en så gammal låt, men tycker den här är så wierd och härlig så kan inte sluta lyssna på den. När dom gör filmen om mitt liv ska den här spelas i introt och så ska han säga oookej okidokey mia is here! och så ska det klippas mellan massa glada klipp på mig.

Haha, någon mer som gör bildmanus till sin framtida självbiografiska film? :D

(undrar vad normala människor gör nu)

Tisdagar är verkligen den tråkigaste dagen på hela veckan! Det är långt till helgen och ny-vecka-nya möjligheter-feelingen från måndagen är long gone. Metro har bara killmode på modesidorna, det är inget bra på TV, aldrig några jippon på stan och jag har noll ork till nått bara för att helgen känns så långt bort.

Och inte ens fettisdagen (semlor är verkligen överskattat) eller Kvinnodagen får den att bli bättre.

Något positivt med just den här dagen är att jag är så uttråkad så jag fick städ-mani. Och det är ju bra, i och för sig.

Jag älskar sånna här "plocktidningar" som man hittar lite varstans. Både innehållet och utseendet brukar alltid ge någon sorts inspiration. Men måste säga att den som jag rev åt mig på Monki idag är bland de snyggare jag sett! Superhärlig idé med tjejen som bryter sig "igenom" tidningen, snyggt med lacket (det glansiga) på framsidan, grymma illustrationer och grymt utseende i övrigt med för den delen. Me like!

Jag tycker om att läsa modebloggar. Jag läser inte så många, de flesta modebloggar blir ofta för överdrivna. Men de jag väl läser älskar jag, de ger alltid massa inspiration och (ibland lite väl mycket) köplust. Gemensamt för dessa är självklart också att jag är avundsjuk på alla framgångsrika människor bakom dem.

Så ikväll satt jag och kollade runt i bloggvärlden efter flera sånna där perfekta modebloggar som man bara blir beroende av. Så kom jag in på en tjejs blogg. Jättesöt (gud vad avundsjuk jag blir på alla människor som gör sig så bra på bild!) och jättegrym klädstil. 6650 följare på bloglovin. Avund! Avund som får mig att bokmärka sidan. Så jag fortsätter scrolla för att granska, och kommer till ett inlägg med en länk till en krönika som tjejen skrivit för Nyheter24. "Menvafan, säg inte att tjejen lyckats som krönikör också" tänker jag, och den innan så gulliga avundsjukan övergår till riktig avundsjuka.

Så jag börjar läsa krönikan. Och den suger. Värdelös, faktiskt. Punkt och stor bokstav, visst, men noll sammanhang och jag tröttnar efter tio meningar.

Och så märker jag hur mitt högmodiga jag börjar småle inombords åt att inget utseende i världen kommer göra den här dockliknande tjejen till en bra krönikör. Mina dagböcker från femman blir storsäljare i jämförelse.

Hon är bokmärkt, och är en superbra modebloggare. Men ibland behöver inte lycka innebära mer än att få bekräftat att alla inte kan allt, you know?

Detta är min kväll ikväll. Dator och massa oboy-drickande. Oboy är fan underskattat! Målat naglarna har jag visst gjort också. Och försökt bestämma färger till min grafiska profil. Vad tror vi om ljus blå tillsammans med pastellig mörklila och pastellig ljusgrön? Låter skumt, jag vet, men tror det blir bra azz :)

Åkte från Ulrika redan halv nio imorse, men det gjorde inte så mycket. Det var en underbar morgon och bussturen var riktigt mysig. När klockan slagit tolv hade jag hunnit med att plockat undan lite i lägenheten, gå en lång sväng runt Stångån, fixat mig och även hunnit en sväng på stan. Egentligen skulle jag bara byta en tröja åt pappa, men hamnade visst på H&M också. Och jag kunde inte motstå det här armbandet. Jag tycker om tygarmband, älskar nätta silverarmband och speciellt när det är kedjor och inte stela armband. Så det här kändes som en trippeljackpot för mig! Fanns i massa färger, men höll mig till att köpa ett iaf. Priset då? 29:50. Yeah, i know!

Fick för mig att köpa ett läppglans med. Samma härliga pris på det, sen kanske det inte sitter som berget, men wtf. Det ger glans och smakar vattenmelon. Yummi! Och genomskinligt är det, inte så där rosa.



Efter detta blev det en härlig lunch i ett solfyllt kök hemma hos vår barnväntande vän tillsammans med Carro och Linn. Vi fick se ultraljud, och nu var det mer än en kula -  nu var det en mage! Mycket barnsnack blev det, och det är inte annat än att man drömmer bort sig till den dagen man själv har en sån där mage.

Ikväll väntar mer arbetsprovgörande, matlådegörande och tv-tittande.

Nu sitter jag här i vardagsrummet och försöker arbeta. Det ser nog ganska fridfullt ut, men runt omkring mig är det fullt av grejer. Pappa håller på att renovera köket så all köksutrustning, mer eller minde, ligger tillfälligt här inne.

Men jag tycker om att sitta här ändå. Vore ju bra bara om jag kunde sluta blogga och göra något vettigt istället.

Jag tycker på något vänster väldigt mycket om bilderna som blir när man använder självutlösare. De känns liksom spontana, fast man tagit dem själv.

I och med det härliga vädret fick kameran följa med ut på en promenix idag. Hembygdsgården var sådär mysigt vårig, även om det fortfarande var snö på marken. När jag kom hem igen kunde jag inte riktigt gå in, så jag satt och solade ett tag på verandan.

Alltså urk. Min mage är så full av tacco att jag knappt står ut med att ha laptopen på den. Är hos mamma och pappa och här är man förvisso sällan hungrig, men det här tar nog priset alltså.

Träffade pappa efter jobbet idag och så tog vi en fika medan mamma satt hos frissan. När mamma blev klar åkte vi och handlade mat och nu har vi landat hemma i Ulrika. Min tanke är att ha en lugn, arbetsprov-görande helg här hemma. Blev liksom tvungen att byta miljö, kommer inte framåt av att sitta hemma med tusen andra alternativ på saker att göra.

Efter taccon ikväll så intog vi varsina TV-apparater och jag har kollat Let's Dance, lite Parlamentet och lite Skavlan. I ett av zapp-knäppen över till Skavlan så sitter plötsligt David Grohl där och snackar, han från Foo fighters! Jag är väl inget stort fan av Foo fighters direkt, men just David Grohl ger sånna sommarkänslor: I sommras på Peace and love gick jag och Carro runt på festivalområdet någon kväll, jag kommer inte riktigt ihåg varför det bara va vi, men så var det, säkerligen i väntan mellan två band vi ville se, och hamnar nedanför någon scen. På en gång känner Carro (som är ett Foo fighters fan) igen David Grohl som sitter och spelar trummor. Inte som medlem i Foo fighter, utan killen kör järnet och är showen. Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att det var playback, för allt var så klockrent och trots att han satt och snurade pinnar och slängde med huvud och händer så var det som kom ut från trummorna perfektion. Beyond musikalisk.
Så där stod vi på sidan av scenen i linne och shorts, såg helt perfekt och njöt av att solen inte var så jobbigt varm mot våra rödbrända kinder längre, myggorna höll sig borta, folk runt omkring oss var glada, att vi hade ingen stress till något utan kunde bara stå där och njuta av showen.

Den känslan tar jag vara på ikväll.

Ett av kvällens samtalsämnen på Pitchers var döden. Äkta ett sånt ämne som kommer upp efter några öl. Själv tillhör jag de som är rädda för döden och får ångest över att jag, min själ, min vilja, mitt skratt och min förmåga en gång inte kommer existera längre. Inte om, utan när. Carro har istället något sjukt lugnt förhållande med döden och lyckas alltid lugna mig med kommentarer som "men vadå? kommer du ihåg när du föddes? Du kommer aldrig komma ihåg att du dör". Och det är faktiskt inte så flummigt som det låter, när du väl är död, så är du död liksom.

Den här ångesten (låter som om jag sitter i fosterställning i ett hörn varje kväll och stirrar in i väggen - vill klargöra att så är det inte) som kommer över mig då och då ändå på något sjukt sätt förvandlas till livsglädje. Att man vill göra saker, vill upptäcka saker, vill lära känna personer och vill leva. Vilket också kan tippa över till en viss stress.

Anledningen till det här inlägget vet jag inte riktigt. Eller jo, kanske detta: Hur ser du på döden? En sak tycker jag i alla fall är säker: Uttycker du lever bara en gång borde man ta till sig mer. För precis så är det. En. Uno. ONCE! Inget spola tillbaka, inget ctrl+z, inget pausa och ta upp när det passar.

Just think about it.

Torsdagsöl, gud vad jag älskar torsdagsöl! Som en sneak peak för helgen (som för min del kommer vara helt nykter, men det är en annan historia) och perfekt att catcha up med vännerna om veckan som varit, och om helgen som kommer. Carro, jag, Linn och Descha har haft några väldigt trevliga timmar på Pitchers. Innan det hade jag några trevliga minuter med kameran. All of the lights!!

Leker lite med ritplattan. Och nu har vi kommit till det här seriösa stadiet... Jo, jag ska sova nu.

Dagens mest irriterande: Klockan är 17:00 och genom dörren kommer en kund och kvittrar "Haha, vad gör ni här? Stänger inte ni nu?! I alla fall, jag ska bara..."

Jo. Vi stänger nu. Och det vet du. Och du vet att jag vet att du vet. Men vi måste ju TYDLIGEN vara kvar för att sånna som du inte kan respektera öppettider.

Suck.

Ikväll har jag äntligen fått tummen ur och gjort en ny rubrik i min lilla sidospalt, nämligen "Populära inlägg". Jag tycker själv om när jag kommer in på bloggar och man lätt hittar länkar från bloggen som varit omtyckta. Hitta det som är bra snabbt liksom. Så, eftersom jag försöker är göra min blogg till en blogg jag själv skulle gilla att läsa, så kände jag att detta tvunget skulle läggas till.

Fattar väl att ingen kommer kasta sig över den där listan kanske, men om jag någon gång får bloggtorka, eller ni vill ha lite omväxling, klicka där då vettja. Sen är det rätt skönt för min egen del att få lite egoboost på ett och samma ställe. Inläggen som hamnat där har många tyckt om eller så har jag helt enkelt varit nöjd. Ni vet, lite mer än bara det där vardags-nymusik-egobilder-snurret som är i de flesta inlägg. Och det ingen pedagogisk ordning över huvud taget! Så här i efterhand känns det som om det är pinsamt vanliga inlägg som ska försöka representera det bästa ur bloggen, men får väl kanske ha en mer seriös genomgång och lägga dit fler. Har ni några inlägg som ni sådär på rak arm vet att ni gillat och som skulle platsa, let me know! :)



Nu är mitt scroll-finger helt ömt av allt scrollande och länkande och så jag tror jag att jag ger mig för idag faktiskt. Har lovat mig själv hela dagen att jag ska lägga mig tidigt ikväll, har varit frukansvärt trött av någon anledning. Ska gosa ner mig i sängen och läsa Ego Woman.