mia

Vi satt i hennes BMW från -92 och stirrade både upp mot trafikljusen som verkade vara en evighet från att slå om till grönt. Min vän var just hemkommen från Norge efter några månaders jobb och vi hade just firat den hemkomsten med en glass på Bosses och en sväng på Ikea. Vårsolen fick våra ögon att kisa och den öppna takluckan påminde om att tävlingen mellan Linköping och vintern var avgjord och slutat med 1-0.

Hon beklagade sig lite över att vara tillbaka i stan. Tillbaka till samma krogar, samma människor och samma lägenhet. Jag höll väl med och erkände att mina kvällsplaner med en sväng runt Stångån och matlådegörande inte var så där super-inspirerande de heller. Ett liv utan vardag och mer äventyr skulle sitta rätt fint, kom vi fram till.
Men så där, mitt i rusningstrafiken, sa hon nått så där omedvetet klokt som gjorde mig påmind om varför jag saknat henne så mycket:
- Men man måste ju ändå ha lite utmaning!
Hon släppte blicken från trafikljuset.
- Inte fan hade jag velat komma hem till en perfekt lägenhet, ett perfekt jobb och ett perfekt liv, vad skulle jag då sträva efter nu?

Jag tror många är väldigt duktiga på att ge sitt liv fingret utan egentligen tänka på vad de har. Det man egentligen saknar är viljan att vilja se det bra. Och det är sällan någon annan som sätter den pressen, utan vi själva som skapar kravet om att vi måste upptäcka, göra och hitta på nya saker. Som om vi vore sämre människor om vi inte konstant lyckades fylla Facebook-statusarna med intressanta saker vi uppnått. Tänk om livet skulle bli tråkigt! Börja gå på rutin! Bli bra! Så hemskt! Man kan ju för fan inte bara sitta här och nöja sig!

Jag säger inte att livet alltid är ett paradis, men att tro att gräset alltid är grönare på andra sidan känns lite långsökt. Och väldigt jobbigt. När man väl insett vad man har, först då är det dags att sträva efter mer. Man är så duktig på att tycka att ALLA andra har ett bättre jobb, mer pengar, bättre humor, har rest mer eller har en snyggare lägenhet. I själva verket är det en av vännerna som har mer pengar på banken, en annan som alltid lyckas se ut som en moviestar en vanlig måndag och en tredje som har en karriär att avundas. Och den där lägenheten har nog säkert sina brister den med. Och med risk för att låta mer klyschig än valfri romantisk komedi så måste väl ändå strävan efter att vilja ha något vara minst lika bra som målet?

När jag sitter på jobbet och mina (ett par decennium) äldre arbetskamrater hör mig säga "för länge sen" blir jag alltid avbruten: "Men SLUTA säg att det var länge sen, du har ju inte ens levt länge!" var på jag börjar meningen på nytt med "för ett tag sen..." och inser att jag har en del kvar att göra innan jag kan börja nojja över att jag gjort för lite. En nojja som allt mer verkar vara en regel i min generation.

Hon släppte av mig vid Hemköp och vi bestämde att det fick bli en fredagskväll hemma hos mig med catching up och någon vinare eller två.
- Det blir svinkul! Jag har ju inte festat med er på en evighet!
Jag slog igen bildörren och började gå hemåt. Insåg att orden jag just hört innehöll riktig längtan och glädje, fast det bara gällde en ordinarie tjejkväll.
Solen lyste lågt över Storgatan. Jag var övertygad över att den kommande helgen skulle bjuda på många minnen att spara och berätta för barnbarnen - även om den fortfarande skulle utspela sig på samma krogar, men samma människor och med förfest i samma lägenhet. Allt vi egentligen behövde var ju att blicka framåt och tänka på mycket mer saker som skulle hända. Och det bästa: Att vi inte hade en aning om vad som skulle hända men att det faktiskt skulle hända. Vi har ju trots allt inte levt länge, utan bara ett tag.