mia

Om det som är fel får dig att må bra, och det som är rätt får dig att må dåligt, är det då rätt att göra fel?

Min nuvarande Facebookstatus: Hockeyfinal. Med andra ord: alla människor av manligt kön är nu okontaktbara.

Tjejerna håller med. Killarna förnekar. Men jag vet att jag har en poäng.

Men jag sitter med och kollar på matchen. Och tycker nästan att det är lite spännande.

Kvinnlighetspoäng: - 3.

Någonstans hade hoppet tänds inom mig igen och jag var så säker på att jag skulle få höra något från dig den kvällen. När ett okänt numer visades under missade samtal förstod jag direkt att du hade försökt få tag på mig. Jag ringde upp. Under de få sekunderna som det gick ut signaler han jag undra om du var nära, vad du ville och vad jag skulle säga.

Besvikelsen som kom över mig när en annan röst svarade i andra änden måste ha synts i mina ögon på flera meters håll.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Vaknar efter att ha sovit 4 timmar. Solen stör och jag är plötsligt klarvaken. Vaken från alla drömmarna som har börjat komma tillbaka igen. Men jag kan inte återge någon handling längre. Inga detaljer överhuvud taget faktiskt. Men känslan i magen säger att de har varit där. For sure.

Och hur kvällen slutade igår var bra. Eller snarare: hur den inte slutade var bra. Så jag fattar inte hur något så bra kan kännas så fel.

Men det var en jätterolig kväll! Förfest, Ågatan, efterfest osv. Jag önskar bara att jag var en sån inte tänkte alls.

Hej bloggen. Jag har lugg nu. Så här ser det ut, typ. Hejdå.

Sprang en sväng på stan idag. Mest för att hitta något fint till ikväll, men jag var sjukt kräsen så det blev inget. Lika bra det. Trött och hungrig avslutar jag shoppingturen på Netto. Får stå o världens längsta kö, med tre gamla tanter före som alla tre måste kolla exakt var streckkoden är på varje jävla vara som de lägger upp på bandet. Kolla, snurra, vända, lägga mot kassörskan. Finns det något mer stressande?! Dessutom tror jag att de som sitter i kassan har koll på var streckkoden finns på limpor, kex och mjölkpaket. (Och NEJ, salladshuvuden HAR ingen streckkod!).

Blev inte gladare av att jag hade en mamma med barnvagn bakom mig som hela tiden puttade in i min rygg. Till slut stod vagnen brevid mig och ungen låg och kollade upp på mig med stora frågande ögon. (Det går liksom inte fortare för att vagnen står närmare kassan...)  Jag hade stor lust att göra en asful min så ungen började skrika och så mamman då blev tvungen att dra tillbaka vagnen lite och trösta, men det gjorde jag inte. Och det bara för att jag hade tyckt synd om barnet.

Gick sedan till Mc D, där kön gick väldigt mycket fortare. Gick sen hem och avslutade stanspringet för den gången. Gissa vem som kommer framför mig på den smala slaskiga trottoaren? Jo, morsan med barnvagen. Som blockerar hela vägen. Och jag fattar inte vad all den där stressen på Netto handlade om, för hon gick svinsakta!

Hur som, är hemma, har käkat två cheese, kollat SATC och är lite gladare. Party ikväll, så varför deppa?!

Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha ett hem, en plats
nånting vettigt att göra, vad som helst

Om det fanns tid för nåt att växa
Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
som man inte ens vill in på
Man tuggar i sig hela svansen
Det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter

Jag skulle gärna hjälpa dig upp
och kunna lysa upp den väg du springer
Om jag kunde vagga dig varm och lugn
Jag hör nog samma röst
och bor i samma land
med samma klockor som ringer
Du går inte ensam genom dunkla rum

Så idag var det äntligen dags att gå till frisören. Försökte verkligen få en tid förra helgen, men eftersom det inte gick så fick jag boka den här helgen istället och enda sen dess har jag längtat. Min idol Nemi har självklart sin syn på friösren hon också, haha:



Aja, inget ont mot min(a) friösrer. Jag har min luggfixare på Sturegatan, granne med jobbet. Perfekt att springa in där när luggen är för lång eftersom de har luggservice. (Deras ordval, inte mitt) Med andra ord: gratis! Sen har jag självklart min färg-mästare Jill på Salong the Look. Jag låter ingen annan lägg blekningsmedel i mitt hår kan jag lova. (Lite gratisreklam, men det är de värda!)

Idag blev det färgfix osv som vanligt, men jag hade även fått för mig något mer. Nämligen att jag skulle klippa lugg. Kort lugg. Riktig lugg. Vilket jag nu har gjort. Och har. Sist jag hade det var jag väl typ 12 år, så jag känner mig bra mycket yngre, haha. Men det här luggklippet är ett sånt där moment som är så typsikt mig:
1. Jag får för mig något.
2. Kan inte släppa det förrän det är gjort.
3. Inser inte riktigt konsekvenserna.
4. Gör det ändå.
5. Ångrar mig lite.
6. Accepterar.
7. Går vidare.

Moi i ett nötskal.

Men snyggt blev det.

Hjärna: Herregud! Vad tänkte jag med? Ska bli så skönt att ta nya tag!

Hjärta: Jo...

Hjärna: Kom igen, vi testar något nytt!

Hjärta: Låter askul, men vet inte om jag är så sugen...

Hjärna: Så du menar att du ska sitta här och bry dig?

Hjärta: Förlåt asså men jag kan inte rå för det...

Hjärna: Du vet hur det blir.

Hjärta: Men det spelar ingen roll hur mycket jag vill, jag...

Hjärna: Tönt.

Hjärta: Säger du som går runt och lurar dig själv.

Hjärna: Vems sida är du på egentligen?!



Hjärna vs Hjärta: 1-1.

Tillfällig vapenvila.

Hittade min stripe-samling när jag flyttpackade. Sånna där man garvat högt åt och bara varit TVUNGEN att riva ut ur tidningen. Var lite ambitös och scannade in alla på jobbet. Det blev en del:



Så nu kommer jag terrorisera er med dem också. Vi hälsar en kategori välkommen! Vi börjar lite mjukt med den här:

Sportlovsvecka = lugn vecka på jobbet. Eftersom både Mats och Uffe var borta idag blev det bara Gunnar och jag som höll ställningarna. Dagen bestod av en stor fet räkmacka till frukost, en stor fet räkmacka till lunch, snöbollar inomhus, ordkrig och knivar på väggen. Och så jobbade vi lite.

Förklaringar ges på begäran.



M: - Ska vi leverera xxx's grejer?
G: - Neej, det tror jag inte.
M: - Det tror du inte...
G: - Vet du vad någon är som inte tror?
M: - Otrolig?
G: - Nej. Troslös.

...varför kan aldrig jag vara fyndigast?

Mamma har börjat på datakurs. Inte så lätt. Jag agerar datasupport varje kväll. Absolut inget illa mot mamma, hon är världens bästa - men för en gångs skulle så kan jag något bättre än henne.

Funderade på det där, hur man själv kommer bli som 2000-talsmorsa. Jag vet ju hur det funkade när jag var ung (eller vänta, yngre!) och är ganska säker på att det kommer funka annorlunda den dagen jag har någon att ta hand om:

Mamma till mig: Ingen alkohol nu! Ring mig sen så att jag hör att allt är okej!
Jag till min dotter: Ingen alkohol nu! Ta ett kort på dig och MMSa till mig sen så jag ser att allt är okej!

Mamma till mig: Akta dig för elaka pojkar! Skulle någon hoppa på dig så se till att alltid vara redo att skrika allt vad du kan!
Jag till min dotter: Akta dig för elaka pojkar! Ladda ner överfallslarmet på App store och se till att alltid ha det redo!

Mamma till mig: Kolla nu i ditt fina fotoalbum på alla kort från när du var liten!
Jag till min dotter: Kolla på det här fina USB-minnet på alla kort från när du var liten!

Mamma till mig: Men vad har jag lärt dig? Lägg pengarna på prisvärda saker, som en ny vinterjacka.
Jag till min dotter: Men vad har jag lärt dig? Lägg pengarna på prisvärda saker, som en iPhone.

Mamma till mig: ...och så kommer jag på hälsa-på-dagen i skolan i morgon. Kul va?!
Jag till mina barn: ...och så har jag lagt till hela din klass på Facebook. Kul va?!

Mamma till mig: STÄNG AV DATORN OCH GÖR NÅGOT ANNAT ISTÄLLET!
Jag till min dotter: STÄNG AV PC:N OCH SÄTT DIG VID MACEN ISTÄLLET!

Mamma till min kompis: Vill du äta här ikväll?
Jag till min dotters kompis: *skickar vibb* Vill du äta här ikväll? :)

Mamma till mig: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga datorer! Man lekte utomhus och umgicks med familjen!
Jag till min dotter: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga mobiler med färgdisplay! Man beställde svartvita bilder och spelade Snake!

Jag till min mamma: Uääck, raggmunk!
Min dotter till mig: Uäääck, sushi!

Mamma till mig: Drick inte för mycket, och ta inte emot dricka från någon annan! De kommer bara utnyttja dig!
Jag till min dotter: Drick inte för mycket, men tacka gärna ja till någon öl från killarna och säg att du tycker det är gott så kommer de se dig som en i gänget.

Mamma till mig: Funkar inte telefonen? På MIN tid GICK man till folk och pratade!
Jag till min dotter: Funkar inte mobilen? På MIN tid hade allt SLADDAR!

Mamma till mig: Men klä på dig! Ska du gå ut sådär lättklädd?!
Jag till min dotter: Men klä på dig! Ska du matcha så där!?

Mamma till mig: Sänk volymen!
Jag till min dotter: Höj volymen!

Mamma till mig: Jaha, var det stökigt i natt på stan? (Allvarlig min i väntan på hemska detaljer)
Jag till min dotter: Jaha, var det stökigt i natt på stan? (Förväntasfull min i väntan på smaskiga detaljer)

Mamma till min vän: Hej, allt bra?
Jag till min dotters vän: Shoo ääzz, går livet smooth?

...kan hålla på forever. Vi får väl se hur det går.

Gick till min bil idag för att kolla till den efter helgens väder. När jag kom dit så var det inte så farligt. En liten driva bakom den från plogbilen och sådär, men helt överkommligt. Till jag jag gick till andra sidan. Jahaaa, så det var HÄRIFRÅN det blåste... Tro mig, man såg inte ens vilken färg bilen hade. Men ja, nu ser man parkeringsbiljetten igen, färgen på bilen och faktiskt in genom rutorna också. Den är dock fortfarande två decimeter högre än normalt...

Annars: Sandra har varit här ikväll och vi har lagat mat och... inte gjort så mycket mer. Så nu är jag mätt, har pratat av mig och haft lite underhållning. Kanske skulle satsa på att somna innan midnatt ikväll?

Visst är det svårt att ta åt sig när folk berömmer en?

Min lärare på min distanskurs fick häromveckan ett ex av min bloggbok. Jag bad henne läsa den så att någon erfaren skulle få läsa också. Och självklart var det jättekul att få svar. Det roliga var att hon valde ut helt oväntade texter som sina favoriter. För er som inte läst boken så kan jag berätta att det finns en lista på texter som jag gillar lite extra mycket i början av boken. Inte en enda av dessa hade hon valt ut. Jag tror ju i och för sig inte att hon läst hela boken pärm till pärm, ord för ord, men ändå... Intressant det där. Hennes kommentar löd i alla fall så här:

Hej Maria,

Nu har jag läst din fina bok. Den är ursnygg och du skulle verkligen kunna arbeta inom reklambranschen och jag tycker om dina tankar om stort och smått. Det känns som kärleksfulla blinkningar till litteraturen, och livet! Flera av dina blogginlägg är verkligt starka: Jag är typ...dödens, Blond, Learn to accept that, Shit happens och Slipar mina vapen, tycker jag extra mycket om. Det finns ett härligt flöde i dina texter och de känns sanna och fyllda med hjärta - det är starkt! Bloggandet, är en slags genre i sig, och så vitt jag kan bedöma dina texter så måste de ju stå sig starkt i den genren.

Det skulle vara spännande om du samlade ihop dina texter till en mer sammanhållen bok - och koncentrera ditt skrivande - jag gillar din energi och det finns mycket begåvning.

Varm kram
Cecilia

Dagens ego-boost, check! För det där värmde såklart. Kanske dags att börja ta åt sig. Kanske även dags att börja lyssna på mamma tjat som jag har hört i princip hela mitt liv och, citat: "Göra något av det skrivande", slutcitat, och faktiskt... göra något av mitt skrivande?

Hallå?! Jag är braaa avundsjuk på bloggarna som använder sig av Aftonbladets bloggtjänst där det finns en GILLAKNAPP under inlägget. Gud vad många gånger jag har velat haft en gilla knapp när jag läst bloggar! Kanske lite opersonligt och tråkigt, MEN ÄNDÅ!

...Facebook-skadad? Jag?

Timbaland ft Justin Timberlake - Carry out

Äntligen har videon kommit till den underbara låt! (Inte för att det spelar så stor roll, men det känns roligare att lägga ut den på bloggen då). Verkligen bästa billåten (och det har inget med drive in-temat att göra). Hade den på repeat i stort sätt hela vägen till Ulrika sist. (Och nu hoppas jag att ni föreställer er mig i bilen, men en hand på ratten, andra armbågen mot dörren, håller takten med huvudet och sjunger Cause is me, you, you, me, me, you ALL NIGHT - för exakt så ser jag ut ;)

Sällan har jag varit med om en vinter som 09/10. Snödrivorna är faan högra än en själv, istapparna är fler än kronor som görs av på mellandagsrean och Varning för ras-skyltarna är i vägen var man än går. Och nu börjar jag faktiskt tröttna och längta efter sommaren på riktigt.

Men det är inte tunna kläder eller dagarna vid vattnet jag saknar mest. Inte heller uteserveringarna eller partynätterna. Inte ens Bosses, brännan eller road tripsen.

Nej, den känslan jag saknar mest är känslan man får en riktigt tidig sommarmorgon. Som när du går hem efter en natt av äventyr, vaknar upp i ett tält eller är uppe tidigt för att du är på väg någonstans. Solen börjar gå upp, det är så där lagom varmt, fåglarna kvittrar, det är dagg i gräset och så en klar himmel som lovar en ännu klarare dag.

Fan vad jag saknar det just nu.

Efter en riktigt hård vinter kommer en riktigt varm sommar, sägs det. Och om det nu skulle stämma, och med tanke på den här vintern så skulle det bli en riktigt varm sommar. Och jag hoppas verkligen det och det vet jag att ni också gör. Och då vill jag inte höra ett ord om att det är för varmt. Inte heller en Facebookstatus, en MSN-nick eller ett blogginlägg ska handla om att sommaren är för varm. Okej? För jag vet att ingen av oss skulle vilja gå tillbaka till en sån morgon vi alla kommer få i morgon: Frusna kinder, snö i ansiktet, insnöade bilar eller inställda tåg.

I'm right, aight?

Kom precis hem efter att ha plockat ur de sista grejerna ur gamla lägenheten. Eller gamla lägenhetens vind för att vara exakt. Eftersom jag hyrde i andra hand av syster när jag bodde där så hade hon, och faktiskt även jag, en hel del grejer kvar på vinden.

Så Malin och Andreas var här idag för att lasta ur det sista och sen åka med det till Stockholm. Och det blev en nostalgi-tripp kan jag lova. Bland annat hittade vi detta kollage som Malin gjorde någon gång när hon gick i gymnasiet. Lillasyster fick också vara med uppe i hörnet. På det lilla svartvita kortet ligger jag bland höstlöven och skriver. Inte så mycket lustigt i det. På det större kortet, å andra sidan, är jag inte riktigt lika vardaglig. Kommer dock ihåg att jag kände mid ASFRÄN! Då iklädd en vit skjorta (med påsydda blommor från någon gammal duk) astajt halsband (á la 90-tal) och ett resårband runt huvudet, klar att gå på 70-talsfest. Hur gammal kan jag ha varit? 10? 11? Donno. Poäng: lite sjukt att man känner sig cool med ett resårband runt skallen liksom... Och så mitt korta hår på det också...

Aja, ful eller inte: those were the days! Fatta vad enkelt livet var när ens största problem i livet var mammas förbud mot godis mitt i veckan.

iPhonekamera + dagsljus = förvånansvärt bra kombo.

You’re everything I thought you never were and nothing like I thought you could’ve been. But still you live inside of me, so tell me: how is that?

You’re the only one I wish I could forget, the only one I’d love to not forgive. And though there are times when I hate you, cause I can’t erase the times that you hurt me and put tears on my face. Even now while I hate you, it pains me to say: I know I’ll be there at the end of the day.

You say you’ve got the most respect for me, but sometimes I feel you’re not deserving me and still you’re in my heart. You’re the only one, and yes: there are times when I hate you but I don’t complain, cause I’ve been afraid that you would've walk away.

But I don’t want to love you in no kind of way.

Softar i min soffa efter gårdagen. Karin och Linn kom hit som isbitar, men blev snart uppvärmda av vin, youtubeklipp, fotoexplossion och massa snack. Framåt småtimmarna gick vi in till stan och sjöng egna versioner av Winnerbäck-låtar i snöyran:

I februari var det bottenfryst i Stångån
Ågatan var grå och kall av seklets värsta vinter
Det var tungt, att gå
Linköping verkar full av långa svarta labyrinter
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid,
och jag hade inga veckor, inga dar,
bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting och tro på nåt som tog mig upp en bit över noll
och hon mötte mig med sitt leende
Hon sa, TA MIN HAND JAG FÖLJER DIG VI SKA ÅT SAMMA HÅÅÅÅÅLL!

(Originalet hittar ni här.)

Blev Platens en sväng, like old times. Avslutade sedan natten med en jag-har-aldrig-efterfest något kvarter hemifrån.

Under kvällen lyckades vi bland annat åstadkomma dessa fina bilder.









Garva inte, Top Model nästa liksom!

Längtar och fasar till Linn börjar publicera bilderna som finns i hennes kamera... ;) Kalaskväll iaf!

Precis hemkommen från fredagsrunda på stan. Tar alltid en sån efter jobbet på fredagar, vare sig jag är asfattig eller svinrik, ska festa sönder mig eller dega i soffan, måste handla något eller inte behöver något alls. Allmänt soft att gå runt på stan och kolla lite i affärerna med musik i öronen bara.

Ska snart börja fixa lägenheten och mig själv för att sedan invänta Karin och Linn som kommer hit. Får se var kvällen slutar. Vin och hög musik (tex den här gamla dängan som jag börjat lyssna sönder igen) kommer i alla fall vara inblandat, så mycket vet vi!

Har för övrigt ett gäng Spotify inbjudningar ifall någon nu mot all förmodan skulle sakna. Hojta om intresse finns!

Känner att det är dags att skriva ett inlägg där jag berättat vad jag gjort. Meen, det har inte hänt speciellt mycket ikväll. Softat, solat, lagat mat, stört (?) grannarna med musik, duschat, förbannat snön som faller, målat naglarna... Kommit på vad mina mars-vänner ska få när de fyller år också. Det var väl typ kvällens bedrift.

Kan även lova att hade jag jobbat på ICA och varit tvungen att köra truck så hade samma sak hänt!

Until next time.

Du kanske ser mig gå omkring
i ett ändlöst ingenting.
Du kanske ser mig spela över
på nån festlig happening.
Du kanske tror att jag har slutat
lyssna på de goda råden.

Eller du kanske tror att jag är nöjd med mitt liv,
eller kanske att jag redan gett opp.
Men jag är mer exklusiv,   
och Du kommer inte tro dina ögon
när jag bestiger min topp.

Kände igen mig lite i den här. Finns ju inget värre än när folk BER en att vara glad.

Haha. Försöket till övertygelse är så klockrent.

Ni vet när man tråkighetssurfar? Man bara klickar och stirrar på skärmen utan att egentligen göra nått. Går in på en blogg där man var för två sekunder sen, fast man vet att ägaren omöjligt kunnat uppdaterat. Kollar bilder på facebook och börjar sedan fråga sig själv vem personen egentligen är som man spionerar på. Läser trädgård-avdelningen på Aftonbladet.se utan att ens tänka på det...

Gud vad patetiskt det låter. Varför sover jag inte bara istället?

Livet är en komedi för den som tänker,
en tragedi för den som känner.

Tog med mig Macotekets vår-katalog med mig hem från jobbet igår. Och det finns mycket jag vill ha kan jag lova! Bland annat är jag lite sugen på detta display-skydd till iPhone:



Jag är egentligen sjukt anti att ha skydd till min iPhone. Det känns ungefär som om man köpt ett grymt snyggt köksbord i jättefint träslag, men sen lägger en stor beige vaxduk över för att SKYDDA det. Vissa saker köper man inte bara för att de är funktionella, utan för att de också är jävligt snygga. iPhone är en sån sak.

MEN, detta skydd förvandlas till en spegel när telefonen är avstängd. Jag har har nästan övertalat mig själv att strunta i att vara skydd-anti för att i utbyte alltid ha med mig en spegel. Tycker ju fortfarande att det förstör iPhone-designen en hel del, STILL: Fatta vad bra att ha en spegel i något som du ändå alltid har med dig!

Tål att tänkas på. 119 riksdaler får ni ge för denna principbrytar-pryl.

En vis man sa en gång:
"Man måste låta sig själv sörja. Fuskar man så kommer det aldrig kännas bra igen".

Vissa saker ska man inte avslöja i bloggen. Och från början tänkte jag att detta var just en sån grej. Men det här är så typiskt mig så att jag måste bara få ner det i skrift.

När jag kom hem igår kväll så märkte jag direkt att något var fel när jag kom innanför dörren. Jag slog igen dörren och hittade inte lysknappen. När jag väl fummlat där ett tag så hittade jag den, men inget hände. Knäppte ett par gånger men fortfarande inget lyse. (Varför tror man alltid att det ska funka på andra eller tredje försöket?) Öppnade dörren för att få lite ljus från trapphuset och gick fram till min andra lysknapp. Samma sak där. Inget ljus trots tre försök, alltså.

Efter att ha försökt sätta igång alla lampor som finns i lägenheten gick det upp för mig varför jag kände en lustig känsla när jag kom in: Inte en lampa lös (jag brukar oftast glömma någon av alla lampor innan jag går till jobbet) och för att hela lägenheten var så kusligt.... tyst. Med andra ord: Jag hade ingen el.

Kollade över proppskåpet. Allt såg ut att vara i sin ordning. Ringde pappa. De flesta föräldrar hade nog reagerat typ "Men lilla unge, hur har du lyckats med detta?!" men mina föräldrar har liksom slutat att förvåna sig. Pappas kommentar var helt lugn och sansad och lät typ såhär: "Jaha... har du betalt räkningen?". Vilket jag visste att jag hade, men ringde ändå min kompis om bodde här innan för att kolla så att hon betalt. Vilket hon hade. Men sen hade hon gjort en annan sak. Nämligen sagt upp sin el. BINGO!

Så fråga nu inte hur man lyckas flytta utan att komma ihåg att höra av sig Tekniska Verken och byta adress. För jag vet inte. Men det är äkta mig att lyckas med sånt. Det har ju liksom lyst sen 1 februari och snacka om att man tar det förgivet. Så igår kväll våldgästade jag Sandra lite, men gick sedan hem och tog vara på de två timmarna som fanns kvar i batteritid på datorn och åt chips och drack varm jouise tillsammans med tända ljus som enda sällskap. Och det var väl inte jättefel det heller. Sjukt mycket saker av ens tidsfördriv (eller typ... allt) är ju just eldrivet. Så ingen TV, ingen mat, inget modem. Kul kväll. Tror klockan var halv 11 när jag (tänkte skriva släkte lampan, men det gjorde jag ju verkligen inte) somnade.
Allt var ju löst med ett telefonsamtal idag, men det såg lite mörkt ut där ett tag. Men eftersom jag är uppvuxen på landet så är det ju inte första gången jag sminkar mig i lyset av en ficklampa. (Eller i det här fallet en batteridriven garderobsspotlight, men ja, ni fattar grejen).

Jag, Maja och Daniela var på Fräcka Fröken ikväll. Åt och så, allt var mycket bra till det att klockan slog nio. Musiken stängdes av, lamporna tändes i taket. De började räkna kassan och neka folk som kom in och ville beställa. Maja gick fram till dörren för att dubbelkolla att de inte sängde vid nio, men det stod 22 på dörren så vi satt kvar. Personalen fortsatte dock att torka golv, torka av bord, ställa upp stolar, ta bort alla grejer bakom disken, ta bort gästernas glas och tallrikar. Men eftersom de inte stände förrän 22 så satt vi fortfarande kvar. Men så kom hon fram till vårt bord och nästan drog med Danielas handväska ner på golvet när hon surt torkade av vårt bord. "Vi kanske borde gå" tyckte Maja, men "fan heller" sa jag "de stänger ju vid tio!" Men sen när de sista gick så gick vi också med tanken om att smyga dit i natt och stryka över "22" och med stora röda bokstäver skriva "Skitsnack!" på dörren. De slängde verkligen ut oss!

Dessvärre såg vi en lapp när vi kommit ut. "Under vintermånderna kommer vi stänga 21 på kvällarna".

Okej. Så vi hade haft fel.

Still: Varför SA ingen nått?! Varför gör man en lapp som man bara kan läsa utifrån?! Och VARFÖR använder man Bradley Hand ITC och skriver denna lapp med? SJUKT oläsbart! (Var bara tvungen att få med det för att leva upp till min jobbnördighet).

Poängen var: Hade de bara trevlig sagt att ni stängde hade vi gått för länge sen och sparat både sig själva och oss lite irritation.

Firar alla hjärtans dag med att ge mig själv en ny bloggdesign. (Ser du ingen skillnad så ska du nog uppdatera sidan. Ser du fortfarande inte någon skillnad så glöm att jag sa något.) Som singel har man ju inte så mycket annat val än att ge sig själv saker en dag som denna.

Min egna present har dock tagit hela jävla dagen. Och allt är Bill Gates fel, som vanligt. Men designen är riktigt bra, faktiskt. I Firefox. Och Safari. Men i Internet Explorer såg det ut som crap. Men jag kom till en punkt där jag inte orkade mer. Mina sidvisningar bevisar att jag verkligen försökt:



Så, jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska ha det så här än. För er stackare som har Explorer är den vänsterställt, vilket inte är meningen. Meningen är centrerad. Jobbar på den...

Och grå bakgrund, jag vet. Men jag tycker inte att grått är SÅ tråkigt. Det är liksom det eller vitt som passar som bakgrund för att det ska vara lättläst. Dessutom är jag ju Mrs Black and white, det går ju inte att komma ifrån. Tänkte först chocka omvärlden med att göra en färgstark regnbåge-explosions-design, men... det blev liksom inte bra. Eller jag. Så, tills vidare ser det ut så här. Jag ska suga på karamellen lite...

...och NEJ. Målgruppen till min blogg är inte 65-åringar som ser dåligt. Jag tyckte helt enkelt att det var snyggt med skitstora rubriker.

Bättre eller sämre? Jag vet inte än, det tar ett tag att vänja sig.

Håller på att göra om bloggen. Visar en liten sneak peak. Allt är väl egentligen klart, men jag är way för trött för att böja koda in det nu. Dessutom har Error-rutorna börjat komma upp igen. Hoppas verkligen att blogg.se skärper sig till imorgon, jag lär slita mitt hår ändå.

För övrigt är jag hos mamma och pappa. Riktigt intressant att ta sig hit med bil idag, faktiskt:

Bilar som parkerat så nära att jag knappt fick upp dörren: 1

Arga papperslappar som skrevs till ägare av denna bil: 1

Papperslappar som sattes på bilen: 0

Minuter att vänta innan man kunde se ut genom rutan: 14

Svordomar (ljudligt talade) som sades till följd av snö inne i bilen: 3

Snäva rondeller att slira i: 2

Möte av taxi i 120 på 50-strecka: 1

Nära döden upplevelse av djup snö/modd: 4

Nära döden upplevelser av isiga bilspår: 87

Antal ljuspunkter inne i skogen: 0

Antal böner om snöuppehåll: 10

Antal lättade mammor vid hemkomst: 1

Ja, ungefär så.

...och just det! Igår var det lite fest. Och det var mycket trevligt!

Until next time.

Har haft Karin och Linn här ikväll. Käkat, glott TV och snackat. Great! Sjukt hur förra helgen slutade utan att man ens haft en aning. Gungsstolsmaterial!

Ska försöka sova nu. Drömmer så sjukt mycket nu för tiden bara. Hur gör man för att lugna ner tankarna på natten?

Helgen då? Nått KUL! Snälla? Känner för att go wild and crazy.

Det här med en tatuering... Jag vill, och har länge velat göra en, men lyckas liksom aldrig komma fram till eller bestämma mig för ett motiv. Detta är lite av vad som går genom huvudet:

Capre noctem (fånga natten). Då alla hela tiden ska tjata om att fånga dagen, vill jag självklart vara tvärtemot och fånga natten. Kanske lite flummigt, men håll ändå med om (för att sno lite idé från Sandra) att många av de bästa stunderna händer när det är mörkt? Man blir lite mer wild and crazy när man egentligen inte borde och när alla andra sover. Nog känns livet ganska bekymmerslöst på natten? Håll även med om att en hel del av de historierna du kommer berätta för dina barnbarn i gungstolen (eller kanske inte alls vill berätta, för den delen...) har hänt på småtimmarna? (och alkohol behöver inte alls ha med saken att göra). Med andra ord, passa på att njuta av natten också.

That don't kill me, can only make me stronger. Ja, jag tycker det är en ganska bra fras. Sen att Kanye West har yttrat den är ett plus i kanten. Men det är på gränsen till för klyschigt för att göra en tatuering av. Om den nu skulle göras, skulle vara en fin grej att ta upp om jag skulle dö (eller vadå OM, NÄR jag dör, menar jag). Typ "Det här dödade inte oss, så se till att det gör oss starkare. Det hade Maria önskat!". (Ett litet tips från poeten her self, menar jag).

Live your life. UIIEEW! Uiew, uiwe, UIEW! Jag ångrade det direkt när jag skrivit det. (ryser till och gör en blä-min) Such a cliché! Nej, kommer aldrig hända....

Words - it's all about finding the right ones. Eftersom jag verkligen älskar att skriva skulle jag hoppa upp och ner av glädje om jag hittade något bra som kunde symbolisera detta. Jag tycker den här meningen är väldigt bra, men jag har ju redan använt den som titel till min bloggbok, så det känns typ som om jag är tjatig alternativt snor idén från mig själv...

Gör det ändå. Detta borde ju ha legat högre upp på min lista, eftersom detta är mitt motto. Och jag står verkligen för betydelsen, it's great, in fact. Men dessvärre är meningen utformade av korta ord, som i sin tur har fula bokstäver... Både å, ä och ö liksom. Och på engelska blir det ju ännu värre: "Just do it". Hej, sponsrad av Nike?

Kom änglar. Inte nog med att Lasse har lyckats med allt i den här låten, just de två orden känns väldigt betydelsefulla. Dessvärre har låten i sig en ganska nedstämd ton, även om den är väldigt vacker. Ligger dock högt uppe på listan. (Inte här, men IRL så att säga)

Har en hel drös med Lasse-citat, men nog med textrader (även om det är det jag nog vill ha mest). Nu över till symboler:

Apple. När vi ändå är inne på sponsering är ju den loggan som jag faktiskt borde ha vara Apples äpple. Kanske med deras gamla slogan under: Beauty. Brains. And now more brawn.  Jag har förvisso till viss del beauty and brain, men jag kommer aldrig få brawns (muskler). Eller så tar jag helt enkelt den textraden och blir då sedd som väldigt intelligent eftersom jag faktiskt verkar veta vad brawns betyder. Tål att tänkas på...

Noter. Jag älskar musik. Kan inte leva utan det. Dansade mycket när jag var yngre osv. Kollar hellre på ZTV och kollar musikvideor än på diverse serier, går ingenstans utan mina hörlurar osv. Och inte "Jag älskar musik" som i "Jag tycker om musik". Utan jag KAN verkligen inte leva utan det. Får sjukt mycket absitens om det varit för tyst för länge, måste ha det när jag jobbar, skriver, tänkar, städar. You name it. Jag funkar inte utan det. Still; med detta sagt måste jag ändå erkänna att jag verkligen inte är speciellt musikalisk. Kul att bli konfronterad av någon som verkligen kan musik som säger "Jaha, från vilken låt kommer det där?" eller "Vilket instrument spelar du då?". Asså.... (kollar frånvarande bort) ...föresten, sa jag vad som hände i helgen?

Ett par hörlurar (snäckor). Asbra symbol för mitt musiklyssnande. Men på min kropp? För alltid? Njaa....

En old school bläckpenna. Eller något annat som symboliserar skrivande. Men det känns lite väl last millenium, och vad är motsvarigeheten år 2010? Jo, ett tangentbord. Mindre sexigt. Det som symboliserar skrivande är ju just en rad text eller två ...and here comes the questions! (se de sju första punkterna).

Ett träd. Född och till viss del uppvuxen i skogen. (Okej, det här börjar spåra ur nu...)

Eller så får vi helt enkelt klassa mig som för ung för att gadda mig (hatar det uttrycket, var bara tvungen att säga det) - jag har inte varit med om något sånt där livsavgörande ännu att föreviga. Det skulle vara bra skönt att vara kille, de kommer undan med det mesta när det gäller sånt här... Två karpar eller efternamnet i stora Zapfino-bokstäver och de är tuffast i stan. Hm, okej?

Well, lyckas man skriva ett sånt här långt inlägg av velande kanske man borde se det som ett tecken? Att jag dessutom tröttnar på saker sjukligt fort, talar heller inte direkt för att jag borde genomföra något av detta.

Så nu frågar jag er: Vad är typiskt mig? Vad skulle du vilja tatuera in? Har du en tatuering? Tell me.

Det hela lär säkert sluta med att jag gör en fucking fjäril eller en larvig solnedgång, but hey, no one's perfect.

Miranda & Samantha på ett bröllop:

S: - Christ! My rerun's here!
M: - Of course, you met him at the engagement party.
S: - I HAVE to start writing things down! ...I also have to start drinking heavily....

I sådana här situationer blir den första instinkten lätt att man vill fly. Byta miljö och försvinna från allt som är. Men att göra det skulle förstöra. Jag skulle aldrig mer kunna komma tillbaka till den här platsen, se de här människorna, höra de här rösterna eller känna de här dofterna igen utan att må dåligt. Jag skulle med andra ord förstöra allt som varit. Aldrig kunna se tillbaka på något med glädje.

Man måste lära sig att tycka om slagfältet. Även om allt ser helt annourlunda ut past war. Men just nu övertalar jag mig själv, för att jag måste tro och för att jag vill tro, att den här platsen, rösterna och dofterna kommer resa sig igen till något bra. Till något som tar mig upp en bit över noll.

Blogg.se... Please just die.



...och eftersom det inte GÅR att klicka på "let us know" så blir jag så illa tvungen att göra ett inlägg om detta - vilket jag lyckats med - EFTER ATT HA SETT DENNA RUTA SISSODÄR 10 GÅNGER.

Med andra ord: Jag har varit gladare.

Jag borde skriva ett inlägg nu om hur dagen varit. Nått kul, nått spännande, nått nytt.

Men jag är sur. Förvirrad. Uttråkad och jävligt trött på mycket. Och när jag inte kan skriva det jag verkligen känner, känns det som om allt som blir kvar att skriva bara är lögner. En mask att lägga på utåt. Ett inlägg i gåtor.

Och jag gillar inte att ljuga.

Därav inget vettigt blogginlägg idag.

No one falls in love by choice, it is by chance.
No one stays in love by chance, it is by work.
And no one falls out of love by chance, it is by choice.

I fredags var jag, Linn och Karin hos Desha som hade fyllt år. Lite kladdkaka, lite chips och massa vin och öl. Blev aldrig utgång som vi tänkt, utan vi pratade oss igenom kvällen till klockan blev lite för mycket för att hinna slå klackarna i taket. Karin och Linn fick skjuts hem, sen satt jag och Desha och snackade till vinet tog slut.

Gick på stan en sväng igår. Käkade även lunch med mamma och pappa. Hittade inga kläder eller nått, vilket var bra. Däremot gick jag in på Presstop. Gick där inne i säkert en halvtimme och bläddrade, kollade och granskade. Köpte ett nummer av Cap & Design när jag kände att personalen började kolla på mig. Tyckte för övrigt att Engelska ELLE's omslag var sjukt snyggt. Så där lite gammalt, blekt, vintage-stil. Love it.



Igår käkade Sandra och jag tacco hos mig och softade mest. Mange tittade förbi också, snodde lite tacco (mesigt lite?) och joinade oss med att kolla på Spider man. :)

Idag fick jag för mig att gå till Bibblan. Ringde mamma innan:
- Vad gör du?
- Skulle precis gå ut, vad gör du?
- Jag med, tänkte gå till Bibblan.
- Vad sa du?
- Tänkte gå till Bibblan.
- Okej? (Förvånat tonläge)
- Ja, utnyttja deras tidningsställ lite.
- Jaha...
- Jaa, hur funkar det med lånekort och sådär. Får alla det eller?
- Ja?
- Man behöver inte typ på "kollad" först eller nått?
- Vadå, är du rädd för det eller? (Skämtsam och ännu mer förvånad ton)
- Nejnej, men man vill ju inte göra bort sig om man inte kan sånt där.
- Du vet Maria, biblioteket är öppet för alla...

Ohhh... Haha, gick dit iaf. Drog med mig Sandra och så satt vi där i fotöljerna och bläddrade i tidningar.  Alla titlar du kan tänka dig. Nyaste numret och en hel hög med äldre! Underskattat ställe, det där.

För övrigt (och nu börjat klagomålen): GE MIG VÅR!

Jävla facebook. Visar gamla händelser eller inga alls. Segt. Knappar saknas. Går inte att tagga... Dessutom har det fått för sig att noll av mina vänner är online. Noll? En söndagskväll? KNAPPAST.

Och kalla mig nörd, men jag är fan irriterad! Är webmaster på semester eller?

Greppar iPhonen, hörlurarna och ger mig ut på stan för att försöka göra något med den här dagen. God bless Spotify, iPhone, Internet, Spotify-appen och allt annat som gör det möjligt att ha Spotify i mobilen:

Gucci Mane, Usher - Spotlight

Black Eyed Peas - Ring-a-ling

Lil Jon, Kee - Give it all U got

Rihanna - Rude boy

Petter - Fast för evigt

Million Stylez - Supastar

Vad är det med söndagar som ger sån ångest? Hade jag haft en ledig dag mitt i veckan hade jag tyckt det varit svinskönt, trots att jag skulle upp och jobba nästa dag. Ungfär samma förutsättning som idag, alltså.

Men neej, bara för att det är söndag så kan man inte sluta tänka på att man ska jobba i morgon.

You broke me.

Now I can't feel anything.

Kväll med tjejerna ikväll. Det var länge sen. Maja, Sandra och Daniela. Min lägenhet verkar imponera. Me likie.

Har saknat våra spekulationskvällar. Tror vi slagit rekord i minst antal saker att göra, men att ändå känna oss så sysselsatta.

Nu, sömn. I morgon - helg!




Danielas reaktion när hon kommer in:
- Buhuuuu, jag vill också bo här! Kom ihåg att jag ska ha den här om du flyttar!

En timme senare:
- Jaha Daniela, när ska du flytta då?
- När du flyttar härifrån?

:D

Människor förändras. I många fall är det sorgligt. I vissa fall är det bra. I det här fallet är det både sorgligt och bra. Har slutat tro på dina ord och börjat inse att det bara var ditt dåliga samvete som du vill rädda.

Och det känns bra att jag kan inse det. Handling är självklart alltid svårare, men det här är i alla fall en bra början. Och jag borde inte skriva det här, publicera det här. Men eftersom det får mig att må bättre och eftersom jag är på väg uppåt, så gör det inget.

Så vad har vi lärt oss av allt det här? Jo. Min största fobi: Att bli lämnad ensam. Av helt andra än av dig, faktiskt. Fakta: Det som inte dödar, härdar.

Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men jag är en av dem som INTE har klagat på senaste veckornas kyla och snö. Och en så länge stör det mig faktiskt inte så mycket. Det är mysigt, fint och lyser upp osv. Att det sedan tar 10 minuter längre att gå till jobbet genom en decimeter modd är ju en sak, men still; det är inte så jobbigt. Förutom EN sak: Min hy blir så fucking jävla torr när det är så här kallt. Milda rengöringsgrejer och milt smink, extra feta krämer för känslig hy och 20 minuters ansiktsmasker biter liksom inte.

I Europas sydliga delar har man mörkare och tjockare hy för att skydda sig mot solen och i Afrika har man ännu mörkare och mer anpassad hy för att tåla det extremt varma klimatet osv. Men när jag får hudanalyser och berättar att min hy är väldigt känslig och lätt blir torr får jag alltid höra att "aa, du har en sån där typisk nordisk hy." BORDE INTE DEN DÄR TYPISKA NORDISKA HYN PALLA KYLA DÅ ELLER?!

Tydligen inte.

Fucking biologi.

Vet inte varför, men är helt såld på den här låten just nu. Gammal som gatan är den med, men vad gör det? Glöm inte att dra på basen om du ska lyssna!

Kelis - In public

Idag hade vi snöbollskrig på jobbet. Inomhus. Som ni ser så är det snö på fönstren. På insidan.

Medan vi hade vapenvila kom det in en kund.
- Hej Johan!
- Hej Gunnar!
- Fråga oss inte vad vi gör här idag för det vill du inte veta.
- Nehe?
- Neeej... (pekar bort mot fönstret och mig som kollar oskyldigt in i datorn) ...vi har snöbollskrig.
- Inomhus?!
- Ja? Det är ju här vi är...? :S

Jag lyckades även blöta ner en kunds original och Gunnar var inte långt ifrån nya iMacen.

På bilden syns även de långa istapparna över Thai-restaurangen och hur bilarna försöker parkera i tre decimeter av moddig snö. Jag har tappat räkningen på alla tutningar, sladdar och tvärnitar jag ser varje dag. Det händer en del mitt emot World Class, längst ner på St Larsgatan mot stationen, korsningen Sturegatan (för att dra upp hela min "vägbeskrivning" till mitt jobb som jag rabblar när folk frågar). 

Kom på mig själv idag när jag skrev fakturor på jobbet att fortafarande skriva 10-01... Kan inte fatta att januari redan är slut. En månad på 2010 har gått och sjukt mycket har redan hänt. Nått point of no return, blivit ett år ädre, flyttat... Hoppas att resten av året fortsätter med samma förnyelsemönster, beacuse I need it bad.

Har för övrigt gjort matlåda, tränat, städat och handlat ikväll. Saker som i vanliga fall tar mig en vecka att göra. Och det, mina vänner, är en stor förändring i sig.

Precis så här ska man göra reklam. Älska!




...amen stanna. Det funkar inte med den där bröllopscenen...

Få saker gör mig lyckligt så enkelt som tidningar och magasin. Så tänkte beställa några prenumerationer, lika bra att passa på att spara pengar på något som jag ändå kommer handla.

Har dock hittat FÖR många som jag vill ha. En klar favorit är självklart Cap & Design.

Här hittar du alla olika tidningar.

Hej världen! Äntligen Internetuppkoppling!

Status: Befinner mig nu på andra sidan ån bland flyttkartonger och sopsäckar. Har flyttat sen i fredags och let me just say this: JAG HATAR ATT FLYTTA! Packa ner, slå in, bära ner, bära upp, packa upp... Jag har haft roligare. Och jag är helt slutkörd efter helgen. Och vet ni vad jag har saknat?! Det här. Att ligga i sängen och blogga. Skriva skriva skriva, softa softa softa.

Sandra hjälpte mig med att köra smågrejer i fredags. På kvällen kopplade jag av hemma hos Linn där hon och Karin fixat mat och inhandlat vin, man tackar! Gick upp omänskligt tidigt i lördags och fortsätte packa. Runt nio kom Mattias, mamma och pappa och så började vi köra de stora grejerna. Åkte även ut till Ikea och inhandlade ny säng. Vi kom väl på någonstans där bland TINDRA lampor och BILLY bokhyllor att jag (läs: vi) inte skulle hinna allt denna dag så vi bestämde att mamma och pappa skulle åka in till mig även dagen därpå. Och så blev det, vi fortsätte packa, mitt tålamod hade försvunnit för länge sen och jag ville typ bara lägga mig i Stångån och make friends med fiskarna istället. Så medan pappa skruvade, bar och slängde, mamma torkade, puttsade och dammade gick jag runt och mummlade om mitt parkeringsplatsproblem, skrubbsår på händerna och förbannade allt som inte gick min väg.
- Maria, är du hungrig?
- NEEEEJ!
Mamma känner mig så väl. Hon märker direkt när mitt hunger-humör kommer fram. Jag har alltid reagerat på samma sätt och kommer antagligen göra. Bli sur, kort, tyst och allmänt otrevlig. Ett par mackor, en middag eller en godispåse senare är jag tillbaka till normalmode.

Så, poängen med allt detta är väl typ att jag VET INTE vad jag skulle tagit mig till utan all hjälp. Pappa ringde ikväll och frågade hur allt gick.
- Jo bra, men det är så himla mycket att göra och jag är så trött! Hur mår du efter helgen?
- Nej med mig är det bra, det där var väl inget.

Palla att mina 41 och 47 år äldre (nej inte gamla, äldre) föräldrar är gjorda av krut. Vilket iofs är väldigt bra i det här fallet.

Så nu ligger jag här i min nya lägenhet och är riktigt nöjd. Ny TV har jag med. Ett par tavlor fattas, en hög med flyttkartonger förstör inredningen, småprylarna har invaderat min soffa och golvet behövs dammsugas. Men jag tror ändå att det är läge att kalla det här mitt hem nu.




Det sas på radion: Tidsvis uppehåll i Svealand
Hon tänkte: Uppehåll är bra men inte nog
Jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring

Jag går och aktar mig för vintern
Och för gråten och den stora depressionen
Jag har liksom gömt mig i ett halvår under täcket
För att skydda mig mot ensamheten och tvivlet
Och mot tomheten efter explosionen

Och radion spelar låtar som hon glömt
Allting minner om en dröm som hon har drömt, hon säger:

Här i bland ruinerna
Bland torra salta tårar
Här bakom rullgardinerna
Och alla uteblivna vårar
Här under askan utav sönderbrända drömmar
Ska vi bygga nånting större