mia

Försöker avsluta en skrivuppfigt. Försöker. Ger upp. Försöker igen. Med det går inte. Jag kan inte ens göra det jag gör bäst längre, huvudet är fyllt av massa annat.

Jag trodde ett tag att de här kvällarna var över. Fel, igen. Om allt som händer har en anledning är jag i stort behov att få höra den anledningen nu.

Önskar bara att någon kunde förklara för dig, för du kommer aldrig höra det från mig. Jag kommer aldrig kunna omvandla det här i ord.

Kan inte fatta att det står en jävla adventsljustake i fönstret utan att ett skit har förändrats.






Hatar att skriva i gåtor, vet att jag inte borde trycka på Publisera. Men hur faan ska jag få ur mig det här annars?




Det drar en skugga utmed murarna i kväll
Den är sval och förtegen
Du har sett den i ögonvrån förr
när du vandrat dom tomma stegen

Du har sett den passera
och göra natten så märklig
Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig

Nu står hon utanför världen
Genomskådad och bitter
Hon går dom tomma stegen
under fåglarnas glada kvitter

I want your horror
I want your design
‘Cause you’re a criminal
As long as your mine
I want your love
LAV LAV LAV
AJ WANTT JUR LAAAAV

På listan över låtar-att-damsuga-upp-chipssmulor-från-helgen-till ligger den här just nu i topp.

Första advent. Mörkt rum förutom ljusstaken som sprider ljus ifrån fönstret.

Popcorn, nytvättade lakan och SATC. Och så jag och MacBook.

Den perfekta tvåtusenfemhundrasjunde dejten!

Har fixat en tavla till min i övrigt übertråkiga hall. Tecknad av duktiga Sandra, och det lila står jag för (eller ja, hörlurna har jag bara färgat). Kind of nice, uh? Våga vägra IKEA-tavlor! :D

Winnerbäck är bokat! Maja, Linn och jag ska se honom den 10:e på Cloetta Center. Word on the street att det ska vara ganska mycket Linköping över det hela. Blir säkert underbart. Hoppas på lika mycket lyckorus som efter P&L-spelningarna och Stångebro-spelningen '08. Nu är det ju iofs sittplatser och lite lugnare kan jag tänka mig, men har svårt att tro att jag kommer bli besviken.




Det är så många, så många som vill ta en ner på jorden
men vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden!

Igår blev en sväng till Platens som slutade med efterfest hemma hos mig, riktigt trevligt! Vi stod även och trängdes i matkön med Lennart Ekdal, haha. Idag är jag sjukt seg (vilket inte beror på bakfylla, utan snarare på avsaknad av sömntimmar).

I eftermiddags blev det en lunch/middag sväng med Carro på stan, (eller vad man nu ska kalla en Subway-macka kl 16:30 för), för att sedan ta bilen mot skogen. Sandra gjorde mig sällskap i telefon de första två mörka milen, och de två sista stod Kings of Leon för underhållningen. Riktigt mysigt, julgranar, ljusstakar och stjärnor i alla fönster och i trädgårdar vid husen längs vägen.




"JAAAHAAA, så man ska vara BLOND för att få mat snabbt?!"

Fråga: Om killarna nu vill vara artiga och släppa fram tjejerna, och att vi sedan utnyttjar det och passar på och tränger oss liiiite - är det då VÅRT fel?

I can only please one person a day. Today isn't your day.

Tomorrow doesn't look good either...

Lagade två hål i tänderna idag. Med bedövning, of course. Var helt inställd på att det skulle kännas i alla fall och att jag skulle ligga där och kallsvettas av alla ilningar i tänderna.

Så gissa om jag blev glad när jag inte kände ett dugg. (Sen att det där borrande ljudet är mindre behagligt får man väl leva med). Så 40 minuter senare gick jag ut på gatan, kunde inte le, prata eller äta men var ganska lycklig ändå.

Träffade senare Sandra på kvällen för lite livsgenomgång och senare en promenad genom Vinterljus-längan. Det blev inte riktigt hela, men det vi såg var riktigt fint. Speciellt äggen som snackade och de knallrosa trosorna.




...och dom säger att pengar inte gör dig lycklig. Lönedagen tyder dock på motsatsen...

Livet börjar bli så Facebook-synkat. Nästan så det börjar bli sorligt. Man tar kort med kameran för att visa dem för vännerna - på Facebook. (Eller ska jag säga "vännerna"?) Man gör saker under dagen och tänker "det här skulle bli en bra status!". Du går med i grupper som: Vi som älskar godis, fast inte de där gula runda som ligger i den där fula påsen eller varför inte: Vi som byter toarulle fast det är lite papper kvar på den gamla rullen.

Du börjar inte längre dagens surfande med att kolla din mail eller logga in på MSN - du skriver åter igen i ditt lösenord i rutan över texten "GÅ MED! Det är gratis och alla kan gå med!" No shit.

In fact - du loggar in oftare på Facebook än dina ögon blinkar under en dag.

Folks statusar är inte längre i stil med "is working" eller "kollar TV". Nej, istället har Fejjan blivit det perfekta forumet för bekräfelse, interna citat och youtubeklipp (klart som faaan att du ska visa alla att du minsann hittade den där låten/klippet FÖRST!).

Statusraderna påminner om den där hurtiga grannen som vi alla har träffat. (Okej, inte nödvändigtvis träffat, men du har med all säkerhet sett honom i någon film. Han som du möter vid staketet när han kommer hem från en träningsrunda, som ler falskt mot dig och ropar hurtigt: "Jo men visst vettu, har sprungit sju kilometer. Ska väl in och ta tag i middagen nu!")
En sån person hade du stört dig på. Men när någon på en Facebook-status så där nonchalant bara RÅKAR skriva att: "har precis varit och tränat och tänkte laga lite lax nu. Guuuud vad duktig jag har varit!" då är det ingen som stör sig.
Du kanske även muttarar avundsjukt på grannens totalt rena bil som står på garageuppfarten eller på den nymålade husfasaden. Grannen vet om det, men låtsas som om det precis alltid är så.

Ungefär samma sak när folk lägger upp bilder från senaste resan, eller på senaste köpet eller från senaste festen där alla skrattar - det handlar inte om vi inte hade något bättre att göra så vi "surfade runt på FB och la upp lite bilder". Nej, allt vi vill är att Gilla-knappar ska tryckas och att avundsjuka kommentarer ska skrivas. Du passar på att säga sånt som egentligen skulle anses malligt. Du kanske har världens tråkigaste liv och sitter hemma varje kväll, men HEY! Det är ju luuuuugnt! Du har ju 845 vänner på Facebook! Gilla!

När kompisen får ett bra kort på dig fälls inte längre kommentarer som "Shit, den här bilden borde vi framkalla!". Nepp, istället får man höra "Shit, LÄTT nästa profilbild till Facebook!"

Facebook har till och med förbjudits på arbetsplatser för att "det kan sprida virus". Bull shit, det handlar om att folk sitter där och blir helt involverade i den blå världen i stället för att göra det de ska.

Slutsats: Facebook har blivit det nya formuet för triumf, avundsjuka och bekräftelse. Och okej, texten ovan passar inte in på alla. Men håll med om att det börjar bli ganska överdrivet?

Jo, en sak till:
You got 2 new notifications:

Maria Tidlund gillar detta blogginlägg.

Maria Tidlund är precis likadan.



...och se där. Ännu en person som svär över att han förlorat en ko på Farmville.

Mina damer och herrar. Jag presenterar för er: True beauty. Ny dator är inhandlad på jobbet, med andra ord; min nya jobbarkompis.

Gunnar: Känns det bra då Maria?
Jag: Mm... Ska inte du ha en också?
Gunnar: Ähh, den där räcker. Den dagen då skärmen lyser mer än dina ögon, då någon gång är det nog dags att köpa en ny.

För HUR kan man låta bli att lysa? Stor skärm, trådlöst tangentbord och med den nya multitouchmusen. Arbetet fick just en helt ny standard... Jag städe till och med mitt skrivbord, ankomsten till ära! Den är snabb som blixten, otroligt snygg och alldeles... alldeles underbar.

En sanning:
Det börjar kännas lite bättre. Lite lättare. Kanske för att allt inte är så definitivt längre. Kanske för att det håller på rinna ut i sanden, jag vet inte.

Men jag tänker på det varje dag och jag hoppas fortfarande. Det är en annan sanning.

Är det inte höjden av uttråkelse (exisiterar ens det ordet?) när man gör ett tidningsuppslag, helt utan anledning?

(Klicka för större)

Ge mig något nytt att sätta tänderna i, goddamnit.

Varför blir man alltid så kreativ när man egentligen borde sova?

15:e januari är det dags. Räkna med mig.
(Btw, så sjukt att skådespelaren ser exakt ut så som jag föreställt mig JW när jag läste boken...)

Jahopp, då var det dags att publisera uppgiften för vecka 2, dikter. För er som vill läsa, here we go.

Mia fick uppgiften

---

 

1. Jag tänkte jag skulle fråga er: Vad är viktigast för er att skriva eller att bli författare? Vilken är er inre motor och hur ser er inre etiska, estetiska och litterära kompass ut?

 

2. Associera till färgen rött och skriv två dikter utifrån de bilder, ord, minnen som kommer till er.

 

3. Läs även några sidor ur dikten Hur ser din färg rött ut av poeten Sonja Åkesson.

Alla ska läsa en dikt av alla. Du väljer själv vilken dikt du vill ha på gruppresponsen.

Mia skrev

---

1. Även om skrivandet alltid varit så självklart för mig så har jag aldrig haft målet att skriva en bok på flera hundra sidor. Skrivande för mig är ett nöje, en terapi och ett tidsfördriv. Helst skriver jag krönikor, blogginlägg eller kortare texter för att få ut min åsikt, glädje eller ilska.

När något, bra eller dåligt, händer I mitt liv är inte den första tanken “det här måste jag berätta för honom/henne” eller “undrar vad folk skulle tycka om det här” som kommer upp i huvudet. Istället tanker jag direkt “det här skulle bli en bra text!” eller “det här behöver jag verkligen skriva om”. Jag har ett bohov av att få  ner händelser och tankar i ord.

Självklart skulle något typ av författarskap eller journalistik vara jättekul. Kanske kommer jag dit, kanske inte. Under tiden fortsätter jag att skriva för att jag är beroende av det.

2.  Att fånga en fjäril
Vi har alla hört det förr.
Om känslan.

Men det är inte en känsla.
Det är tusen.

Glädje av förändring, nyfikenhet.
Hjälplöshet av att inget varar för evigt.
Sorg av saknad.
Rus av närvaro.

Ungefär.
Du kan säga kär.

Den får dig att känna dig som en vinnare.
Eller en förlorare.

Du lovar dig själv att inte fastna.
Att inte skynda.
Men det spelar ingen roll.
För du sviker dig själv.
Flera gånger om.

Samhörigheten.
Egokicken.
Låter dig bli förbrukad.    

Belåtenhet fungerar i så många sammanhang.
"Var glad för det som var".
Det passar inte här.

Du ändrar på den du var innan.
Nöjer dig inte längre med bara dig själv.
Vill alltid ha mer.
Känner dig påkommen.

Nej, det är inte en känsla.
Eller tusen.
Det är miljoner.
Om det räcker.

Mia fick feedback

---

Hej Maria,
sunt, tänkte jag när jag läste dina tankar kring vad som driver ditt skrivande. Behåll det! Ack, många skrivande människor har gått vilse av olika skäl, inget att rekommendera.
Dikten kändes självklar och så där härligt rakt upp och ner, så som många upplever att leva.
Många gånger är det massor av känslor på en gång, och det är befriande att få läsa om det många av oss känner, men sällan pratar om.

New Moon premiären var riktigt bra! Mycket bättre än första filmen, sjukt snyggt gjord på vissa ställen. Synd bara att det inte var femtonåsgräns... Allt småfolk reagerade ungefär så här: "AAAAH, filmen bööörjar", "OOOOOOH Edward är med i den här filmen också", "WOOOOHOOOO Jake tar av sig tröjan!", "TJOHOO Bella äter en matbit...". Orka förstöra filmupplevelsen! TROTS DETTA; trevlig kväll.
Sandra, som tjatat om den här premiären sen i sommras, gick dit fast hon var sjuk. Förvånad? Inte det minsta. True fan. Efter filmen gick vi hem till henne och snackade fram till på småtimmarna.

Nu blir det en sväng runt Stångån i solen, sen jag ner på stan och möta Carro och Karin.

Fredag! Say no more.

Datar och gör inget vettigt, väntar på att syster ska komma från Stockholm.

Igår var det glöggkväll hemma hos Julia. Jacobs och Robins tradition Öltorsdag kommer alltså under december månad förvandlas till Glöggtorsdag. (Som egentligen bara är en ursäkt för att efter glöggen börja med ölen). Glögg, pepparkakor och julmusik blev det, och som sedan som sagt ersättes med öl, chips och partymusik. Till Ågatan kom vi med en sväng.

Ikväll är det New Moon premiär som gäller. Så det så.





Vi pratar om vart vi ska i natt, men jag antar att vi menar hela livet.

Veckans uppgift: Inlämnad 18 minuter innan deadline.

Att jag aldrig lär mig.

Ikväll är en sån där konstig kväll. Lasse försvinner ut genom min öppna balkongdörr och två öppna balkongdörrar längre bort försvinner någon skrikande heavy metal ut över samma bakgård. Får en känsla av att varken jag eller Lasse passar in i det här huset, after all.

Inget skumt i det.

Innanför balkongdörren äter jag mig mätt på popcorn och försöker få ner den här känslan i ord. Mia-terapi. Men lyckas inte.

Inget skumt i det heller.

Men ja, något lustigt är det.



Jag ville vara hjälten eller boven
Jag ville vara något som känns

Du är svår att leva utan
Jag är svår att leva med

Uffe hittar ett inblåst gammalt löv bakom Gunnars stol, plockar upp det och säger:
- Du you löv me?
- Näver, svarar Gunnar.
Telefonen ringer. Jag svarar.
- Uffe, det är XXX, han vill hämta sina grejer vid tre är det okej om han kommer då?
- Han får komma när precis när han vill, det struntar väl jag i, och ja; han kan hämta sina grejer vid tre.

En minut av en helt normal arbetsdag.

Han har gjort det igen.

Eller, rättelse: Jag har gjort det igen. Hittat ett sånt där guldkorn bland Lasses låtar, alltså.

Han har verkligen inte gjort det igen, för han lyckas hela tiden.

Lars Winnerbäck - Dom tomma stegen



Jag känner en som sett mer än dom flesta
en som aldrig sett vad han har här

Han säger att han vart i helvetet och vänt
Jag tror en del av honom blev kvar där

För mycket fritid?

baby säger:
men jag har hittat en asbra lgh med BÄSTA planlösningen tror de va en 1a eller 2a för ca 2500 i månaden (ASBILLIGT) vid hunnebergsgatan/vägen!:D

- mia säger:
TA DEN DÅ!

baby säger:
haha ja men PROBLEMET är, att det är STÅNGÅSTADEN, ja menar, behöver jag säga mer

- mia säger:
ahaaa.... nej.

baby säger:
men men, I shall not give up

- mia säger:
good child :)

baby säger:
for as McFeast is my witness, I will find an apartment



Fråga mig inte varför, men varje msn-konversation med denna människa innehåller alltid ett asgarv eller vad-får-människan-allt-i-från-tanke.

Tvångstanke:

Efter varje intro i Sex and the city (någonstans där efter att bussen stänkt vatten på Carrie och hon kollar surt bakåt) så MÅSTE jag se avsnitt-namnet för att må bra. Jag vill se det tona in, hinna läsa det och sen se det tona ut. Gör jag något annat, eller råkar spola förbi det måste jag gå tillbaka för att se det.


Sådärjaaa.

Sjukt.

Nu har jag sovit så mycket senaste dagarna, så nu kan jag inte sova överhuvudtaget! Great.

Anyway, skrivarkursen har börjat. För er som inte vet så är det en skrivarkurs på distans. Med andra ord: hela kursen utspelar sig på ett forum på Internet. Allt snack med lärare och deltagare går alltså genom tangentbordet. Det är väl kanske lite som vilken community som helst, fast allt vi diskuterar är kontraster, perspektiv, inledningar och val av ord. Funny? I do think so.

Och inte för att det kanske är till så mycket nöje för någon annan, men jag tänkte publisera texterna som jag skriver ändå. Jag gillar ju som bekant att spara på saker och på bloggen blir de sprarade, helt enkelt.

Mia fick uppgiften

---

1. Gör en miljöbeskrivning av din hemmiljö utan att nämna namnet på platsen där du befinner dig. Du ska vara mycket detaljerad.

2. Kombinera sedan det "lilla" och det "stora", eller "micro" och "macro". Börja berättelsen i sagans form: Det var en gång...

Minst 2 sidor och max fyra sidor.

Mia skrev

---

Det var en gång en å. Där löven låg och föll täta på hösten, där vattnet glimmade på sommaren och där joggande människor gjorde fotspår i snön på vintern. Där fina villaträdgårdar blandades tillsammans med ensamma människor och deras Systemet-kassar.

Ån var kanske inte någon vacker syn för ögat, men den slingrade sig igenom vägar, natur och bredvid byggnader och var på något sätt något staden ville visa upp. Här blandades caféer och pubar, höga träd o täta buskar, parkbänkar och joggingspår, fotbollsplaner och kontor.

Precis bakom ån, över en av alla broar, bredvid hotellet och brandstationen slog flickan dagligen in sin portkod och gick trapporna upp till sin dörr. På dörren fanns två nyckelhål, varav ett som flickan använde. Det övre passade till den stora klumpiga nyckeln som hon valt att inte ha i min nyckelknippa. Runt omkring nyckelhålet var det fullt av ränder som antagligen blivit till då andra, som faktiskt använde det, snurrat sin nyckelknippa runt en eller två gånger.

Lägenheten hade en stor hall, ett litet kök och ett vardagsrum med balkong. Färgen på utsidan av fönstren var sliten, kranarna i köket av äldre modell och i hallen trängdes många par av nyinköpta skor. På väggarna hängde tavlor som inte var köpta på Ikea. I fönstret stod blommor som allt för ofta nästan dödades för att sedan återupplivas igen med lite för mycket vatten. En lite för generös hatthylla för någon som bodde ensam var uppsatt i hallen bredvid dörren. Kökets ljusa färger kapades av med tre tavlor med breda svarta ramar. Två mindre med New York-motiv och en större med en leende Marlyn Monroe.

I rummet fanns en fyrkantig TV på ett svart TV-bord framför en brun soffa. Den beiga bokhyllan som stod vid dörröppningen passade egentligen inte in, men klarade ändå av sin uppgift med att gömma papper, prylar och böcker och med att visa upp några foton. På sängbordet låg magasin, USB-sladdar och en laptop som blev flickans sällskap vid ensamma stunder. Vid fönstren hängde vita och ljusbruna gardiner som matchade rummets ljusa väggar, men även här bröts ljuset med flera tavlor med mörka ramar.

Ståendes på balkongen kunde hon se ner över brandstationen, stora höga träd som släppte ifrån sig löv som föll ner mot marken. Bakom brandstationen skymtade man träden som stod längs med ån, bakom dessa alla hyreshusen. Somliga värda miljoner, andra ingenting. Vissa dagar kunde hon till och med höra sorlet från innerstan.
Inne i köket lyste eftermiddagssolen svagt genom de halvöppnade persiennerna. Strålen mot diskhon bröt tystnaden när hon började spola i kranen för att få kallt vatten. Hon öppnade en av köksluckorna och plockade fram ett glas. Ett av de där gröna glasen som hon fått i födelsedagspresent av en vän. Gröna just för att ”grönt verkligen var hennes färg” som vännen motiverat det. Lappen på undersidan av glaset satt kvar, fast hon diskat dem flera gånger om. Hon visste egentligen inte varför hon inte tog bort den, men den störde henne helt enkelt inte. Hon stoppade glaset under det rinnande vattnet och fyllde det. Drack ur nästan allt, hällde ur det som var kvar och fyllde på igen. En sådan där sak som flickan hade för dig, bara.

Hon gick ut i hallen och började klä på sig. Hon började rota bland skorna på golvet och blev någonstans mellan joggingskorna och klackskorna påmind om att hennes golv borde damsugas. Men inte nu. Hon tog tag i joggingskorna, klev i dem och drog åt snörena. Greppade nycklar och mobil på den lilla hallbyrån som svämmade över av prylar. Drog ner handtaget. Dörren gick helt ljudlöst upp, men smällen när den slog igen den dånade i trappuppgången. Hon vred om nyckelknippan i det nedersta hålet och stoppade ner knippan i fickan. Hoppade lätt ner för trapporna i den kalla trappuppgången där färgen på väggarna och fönsterkarmarna troligen var äldre än henne själv.

Hon gick ut på cykelvägen och så runt husknuten. Förbi bakgården, parkeringen och baksidan av brandstationen. Mot ån. Benen hoppade lätt ner för den lilla grässluttningen som gränsade asfalten mot den grusbelagda joggingstigen. Nu var den nästan helt täckt med löv. Vattnet låg stilla och precis vid kanten kunde man ana stenarna som låg där under ytan.
Hon mötte människor med hundar, människor med goda vänner, människor med ölburkar och en del människor som henne själv, ensamma med hörlurar kopplade mellan öron och mobiltelefon. Solen var på väg att gå ner. Skuggorna från de höga träden rörde sig sakta på marken.

Hon såg, kände och luktade sin hemstad. Men hon hörde den inte. Bara den sekunden, ibland två, som gick när hon bytte låt i sin spellista. På våren var det två härliga sekunder av fågelkvitter som mixades med hennes musik. På sommaren var det två sekunder av båtmotorer som passerade i vattnet. På vintern var det de kalla vindarna som gav henne två sekunders påminnelse att hon borde hålla sig inne. På hösten var det två sekunder av regn som smattrade mot marken, löven och vattenytan.
Men inte dag. Idag sken solen och luften var stilla. Hon trampade på i gruset, löven och i de små, gamla vattenpölarna. Hon passerade den gräsplätten där hon och vännerna i början av maj alltid njöt av den första värmen i bikini på dagen och med extra tjock tröja och några öl på kvällen. Hon kikade in i en av trädgårdarna där allt såg perfekt ut. I nästa trädgård hade någon fortfarande utemöblerna framme. 

Hon hade kommit till den plats där hon skulle vända. Vid slussarna. Till och med här var det tyst. Folktomt. Hon skuttade i takt till musiken upp för den lilla stentrappan som sedan ledde henne till en av broarna. Hon gick förbi parkbänkarna där hon i våras haft många stunder spekulerandes om det mesta tillsammans med sina vänner. Hon gick vidare och gick förbi nedanför caféet där mamma och pappa i sommras ofta bjudit på räkmackor. Hon fortsatte över ännu en liten bro och var ute på andra sidan ån. Uppför backen, som nu var bakom henne, bredvid slussarna, ringlade sig en trappa upp i gräsbacken. Där hade hon gått skrattandes tillsammans med honom. Hennes fötter trampade vidare på cykelbanan och under de höga träden. Hon påmindes om de gånger hon gått här på väg till och från fester, med sin vän bredvid sig ledandes på någon gammal cykel. Säkerligen hade de båda två haft några glas vin för mycket i blodet.

Men den här dagen var hon själv. Som så många gånger förr. Hon bytte låt. Två sekunder av tystnad. Bara hennes fotsteg mot vägen. Flickan visste att den dagen då hon inte längre bodde i den här staden skulle det vara just de här minnena, den här vägen och den här ån hon skulle komma ihåg mest.

Mia fick feedback

---

Mia tänker

---

Jo, det här gick väl okej. Beskrivningar är lite min grej. Som en del ovan la märke till så påverkade mitt humör texten ganska mycket. Fast den där saga-vinkeln gillade jag ju inte riktigt... Men, inget som ogillade det i alla fall. Vad tycker du?

Nästa vecka är det "dikt" som gäller. Hjälp?

Så jag gick hem i dag från jobbet. Trött på att vara trött, att frysa och att inte känna mig kry. Somnade och har sovit nästan hela eftermiddagen, i princip med alla kläder på. Vaknade förrut av att jag var för varm för en gång skull. Hittar inte min termometer, så jag kan än så länge inte mäta min sjukdom i grader eller siffror. Hur som så tror jag att jag gjort ett bättre jobb i eftermiddag i sängen än vad jag skulle ha åstadkommit på jobbet.

Kind of boring though när man ändå är så pass frisk att hjärnan sammarbetar.

Thank God for my laptop.

Jag fattar inte vad det är med mig. Jag tror inte att jag har feber, men är astrött hela tiden, (förutom när jag ska sova, självklart!) och dessutom fryser jag 24/7. Jag mår aldrig så pass dåligt att jag kan slappna av och njuta av att sova, utan i stället går jag runt och känner mig halvkrasslig hela tiden.

VAD ÄR DET HÄR?!

Tänk om man kunde få vara riktigt jävlig och sjuk ett par tre dagar och sen vakna upp som en ny person. Men nej då, vi drar ut på lidandet. Men jag är inte förvånad, bara jävligt irriterad.

Rolig, jobbig, äventyrlig, galen, tankfull... Helgen kan beskrivas med de flesta ord. I fredags dansade Daniela och jag till DJ Quality på Sliver och igår var det tjejkväll hos Madde som resulterade i utgång.
Idag har jag hälsat på Daddy Cool. Givit blommor, käkat god mat och så där. Passade även på att tvätta lite hemma hos mamma och pappa, eftersom man måste ligga två veckor före i den här byggnaden för att få tvättider. Och som ni alla säkert vet är jag inte speciellt planerande av mig. Jag har också kommit fram till detta: "Do not machine wash or tumble dry" betyder att jag aldrig, någonsin, kommer tvätta det plagget.

Jaha, om man skulle sova då kanske?




Det är dags att lägga på,
men att stanna känns så rätt.

Så var det ju det här med språket och kommunikationen...

Jay-z var så värd Best Urban, Green Day var så INTE värda Best rock, Beyonce är grym live(dock inte värd Best video), THANK GOD att det var bakgrunds musik på Michael-tributen, Backstreet är INTE back, Katy Perry såg lite nervös ut uppe på den där månen, lite synd om Kanye var det och TACK Beyonce för att du inte körde thanks-to-all-my-fans-bullshit på sista tacktalet.

Over and out.

Tryckt ner all tvätt som låg på soffan i tvättpåsen. Tagit bort Halloween-headern på bloggen. Förstökt övertyga mig själv att jag inte kunde gjort något annorlunda för att få dig på andra tankar.

Enough work for today.


Första uppgiften på skrivarkursen får vänta tills en bättre sinnesstämmning uppenbarar sig.

Första snön idag. Jippi! Not.

Spenderade dryga två timmar med Sandra på vårt ställe - Butterfly.

Nu - en Ipren och sängen.

Latah.




När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går
och när du har tröttnat
Kom ihåg mig då

Det var då ett evigt klagande över alla julsaker. Vadå tidigt? Vadå förstöra julen? Decemeber går ju ändå alltid så fort, så det är väl asmysigt när affärerna börjar skylta redan nu? Sen kan det ju i och för sig hända att julen inte börjar närma sig på riktigt förrän granen på Stora torget är uppe, eller ljusslingorna sitter över St Larsgatan lyser när man går till och från jobbet. Men passa på att njuta av det ni får medan ni kan, damn it.

DÄR EMOT ska alla ljusstakar, tomtar och granar bort första januari! Men, fram tills dess; våga mysa!

Har precis skapat ett konto och fyllt i allt nödvändigt inför min skrivarkurs på distans. Den 5:e, på torsdag, börjar det på allvar, och jag gissar att det innebär att vi får vår första uppgift. Får se vad jag går för.

Time to kick some ass.

I can feel it.

Vill bara tacka er som var här igår kväll för en asrolig kväll. "Maria är dryg som vanligt, BARA FÖR ATT HON KAN ANDAS!" Jag garvade så jag tjöt mest hela tiden och idag har jag träningsverk i magen (blame it on the humor) ont i benen (blame it on the shoes) och lite i huvudet (blame it on the a-a-a-a-a-alcohol). Alla brudar var här, och senare tittade även Jacob och Robin förbi :) Sen blev det Platå för Maja, mig och Sandra och efter det nattkäk på Burger King. Vi trängde oss i kön och fick många sura blickar. "Skit samma" tänkte vi och beställde på. "Karma is a bitch" tänkte jag när jag insåg att all Cola åkt ut över min mat, väl framme på St Larsgatan. Där jag somnade jag iaf på golvet, och där jag även vaknade i morse. Funkade det med, haha.

Idag blev det lite fyllekäk med Karin och Carro. Vi försökte gå igenom kvällen, vilket gick sådär. "När gick vi från dig? Var gick vi sen? Vilka var med? Vad hände? Men framför allt: VAR ÄR MIN CYKEL?" Haha, Carro hittade den till slut.

Så ikväll funderade vi på vad som skulle kunna hända. Vi funderade på bio och Karin föreslog "Veronica bestämmer sig för att dö" dagen till ära. I vilket fall struntade vi i det, hyrde en film och jag ska strax iväg till Hejdegården för att kolla på den. Planen var ju att jag skulle städat upp förfeststöket innan, menmen. Söndag äro en vilodag.

Är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan och måste bort från tysta rum,
och är du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan.