...oh yes I did...

Lite ont gör det, och nej; jag kan inte äta vad jag vill. Men jag kan prata, och det var det som jag var mest nervös över. Det känns bra, även om jag längtar till den dagen då den här läkningsstaven försvinner.

Det jag dock inte förstår är hur vissa, eller ganska många, har så mycket tankar runt det här. Mitt beslut, min tunga.

Saken är den att hade, låt säga, Victoria & David Beckham posat på någon stor skylt med piercad tunga, skulle väntetiden varit bra mycket längre, och en piercinghysteri skulle utbryta i hela världen. Nu kommer det säkerligen aldrig hända, min poäng är bara den att så fort man går mot strömmen så ska folk i frågasätta. Det är så intressant hur folk tror att de vet vad de vill, när alla i själva verket är så himla beroende av vad samhället tycker, vad modellerna har på sig eller hur alla andra gör. Tex: Jag, och många med mig, trodde inte för fem år sedan att de skulle gå runt i extremt smala byxor, stora nördbrillor, A-linjeformade toppar och rutiga skjortor likt mormors garderob. Well, I guess you do now...

Nu blev det här kanske ett långt och lite djupt inlägg, vilket inte var meningen. Hur som: Jag har i alla fall piercat tungan! Och, tro det eller ej: Jag är fortfarande samma person. After all, det handlar bara om ett litet hål i tungan...