mia

Fem bästa låtarna just nu:
Adam Tensta - Dopboy
Ken Ring (tillsammans med diverse härligt folk) - Ta det lugnt
Pitbull - Go girl
B5 ft Bow Wow - Hydrolics
Trey Songz - Can't help but wait

Tre svenska artister/band du gillar:
Snook
Tomas Ledin
Timbuktu
Ricky

Två låtar på annat språk än svenska och engelska:
Niko g Jay - Lova ya (danska)
Don Omar - Te gusta el reggaeton (spanska)

Brittiska band/artister du gillar:
Shane Ward

Tre artister/band du tycker är överskattade:
Tomas Dileva
Kent
Robbie Williams

Den/det/(de) mest otippade artisten/bandet på mp3:n/ipoden:
Papa Rouch är nog de som skiljer sig från mängden..

Några artister/band som aldrig kommer hamna i din Ipod/mp3:
Cher
Tomas Dileva
Eddie Meduza

That's it.

Så skönt att det är att inte göra någonting... Idag har jag bara varit hemma, varit ute och gått, suttit vid datorn och inte gjort nånting av värde. Underbart. Ikväll har jag dock lovat att laga mat, men det ska faktiskt bli kul det med. (Herregud, orka bli vuxen...)

I veckan är det mycket som ska hinnas med. Ta en körlektion. (Gärna två). Gå på en teorilektion. Ha teknet-turnering. Träffa diverse personer. Dessutom hinna jobba, laga mat, städa, gärna tvätta lite efter resan... Mitt problem är bara att jag är så jävla oeffektiv, och jag bättrar mig liksom aldrig. Tips, någon?

Btw, jag vill ha tillbaks mina kategorier, god damn it! Någon, NÅGON som vet huuur!?






Can't help,
but wait...

Justnu tryck. Fredag lunch. 12.32. Alla sitter runt bordet och äter. Och som alltid på fredagar är det McDonalds som gäller. Denna fredag har även jag en Big Mc framför mig, eftersom jag glömt matlådan hemma. Alla sitter och sörplar på sina milkshake/cola tills Mats bryter tystnaden:
- Va? Sådär kan man ju inte äta en hamburgare...
Uffe har delat sin Big Mc och äter ett lager i taget.
Uffe: - Klart man kan.
Gunnar: - Neej, då blir det ju en mini Mc!
Jag: - Eller en half Mc...
Gunnar: En halv Mac? En PC alltså?

HAHAHA! 

Bill Gates är så påväg bort från innelistan.  

Man brukat ju börja med att säga att man inte vet var man ska börja - men den här gången menar jag det verkligen. VAR ska jag börja?! Kanske...

Planet landade i alla fall, och så steg vi av i Spanien, och det första vi får höra är busvisslingar och "Hola senoritas." Haha, nog för att uppskattning alltid är kul, men vad är grejen egentligen? Vädret var väl sådär, men vårjackan räckte, och det var huvudsaken! Inne på terminalen köpte vi bussbiljetter (för 120 spänn!) till Barcelona. Spanjorerna är väldigt roliga, för även fast man försöker förklara för dem att man faktiskt inte kan spanska, så snackar de på som om inget hänt. Så när vi frågade kvinnan i kassan vilken buss det var vi skulle hoppa på så fick vi bara massa spansk pladder tillbaka. Så det var bara att gissa, men det visade sig att de flesta skulle åt samma håll som vi, så vi hoppade på en buss, och det verkade vara rätt.

Tanken var ju att vi skulle möta Carro och Karin vid Triumfbågen, men vi fick ett sms av dem att de istället mötte upp oss på busstationen. Så, efter en dryg timme längst bak i en buss bland massa spanjorer så åkte vi äntligen in i Barcelona, och vilken stad! Massa folk, massa bilar, massa vespor, massa byggnader - och så vi. När bussen svängde in på stationen såg vi Karin och Carro i ett hörn, och det kändes helt wierd att de satt där i Barcelona och väntade på oss. Efter kramkalas och rivande efter väskor så började vi gå in mot city. Vi fick då veta att Karin dagen innan blivit av med sin plånbok i tunnelbanan. Såklart väldigt synd, men jag tror faktiskt det var tur i oturen att det hände just Karin, hon är den som nojjar minst av oss. Hursom, vi gick förbi vandrarhemmet där Karin o Carro sovit dagen innan, hämtade deras väskor och gick sedan för att leta reda på vårt gemensamma hostel. Vi hade en bild, och en adress, och nog hittade vi både huset och gatan. Men porten såg verkligen inte ut att vara en ingång till ett vandrarhem, så vi frågade en finklädd man som höll på att ställa ut massa skyltar till en restaurang. Carro pekade på adressen och bilden;
- Do you know this place?
- If I know the place? I own the place!
Bingo! Så vi började vår vandring i trapporna med våra väskor. (Karin och Carros väskor var gaanska stora med tanke på att de spenderat tre veckor i Frankrike innan...) Och vi gick uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Gentleman som ägaren var tog han Carros 15 kg + väska i ena handen och bar den. Efter ett antal trappor som aldrig verkade ta slut så började även Linn tycka att det blev lite jobbigt, så då tog han den i andra handen, haha. Efter en mycket lång vandring i trapporna började båda han och vi undra om vi kommit rätt, men som tur var så hade vi det. Högst upp, i huset hade vi vårt rum. (Jag räknade trappstegen igår. 114 trappsteg...) Vi gick in i en typ lägenhet med massa dörrar, där ett av rummen var vårt. Fyra ihop klämda sängar, men ett bord och en garderob. I andra änden av lägenheten fanns fler rum och tre delade badrum, varav två med duschar. Väldigt fräscht, så det var inga problem. När vi betalt till en mycket trevlig tjej, fått varningar om att hålla i väskan och fått nycklar och beskrivning av alla rummen (allt på spanska - hon kunde ingen engelska) gick vi in vårt rum och pustade ut. Kallt var det, och all värme som fanns var ett litet element. Rummet kändes ganska litet, men vi tänkte att man inte kunde begära så mycket för 20 euro per natt. Men så drog vi bort gardinerna, och upptäckte en liten, perfekt balkong, men utsikt över hela La Rambla (shoppinggatornas gata)! Och genast så blev rummet perfekt.

Hungriga som vi var så blev det Burger King (vi lovade oss själva att detta skulle bli första och sista gången vi åt flöt-mat) som låg under oss ganska snart, och efter det väntade shopping. Och vi kom rätt in i rea-ruschen. Syyyynd. Not! Trots att jag kände mig asäcklig och jätteful efter flygresan så var det härligt att strosa runt bland höga hus, billiga affärer, glada människor och i vårjacka! Dagen avslutades med kex och det superbilliga tetravinet Don Simon. 7 kronor för en liter. Vad mer kan man begära? Vi somnade redan vid halv 10, jättetrötta med jävligt nöjda.

Morgonen efter vaknade jag av att jag frös som en idiot. Det var lika kallt som om vi skulle sovit i ett tält, fast jag hade lakan, extra filt och överkast på mig. Elementet på högsta värme, och sedan försökte vi få i oss lite frukost. Vilket kanske gick sådär. Vidrig yougurt, mjölksmakande brödbitar och havregryn var kanske ingen höjdare. Men vi blev ganska mätta. Efter detta var det självklart shopping som stod på schemat, och vi spenderade mer eller mindre hela dagen i att gå på stan, i gränder och handla.

På kvällen var det utgång som gällde. Vi hade absolut ingen aning om var man skulle gå, allt vi visste var att utekvällarna inte var som i Sveirge, där man går ut vid elva och går hem vid tre. I Barcelona börjar festen klockan ett och man går hem framåt sex. Så, vi köpte med oss billig sprit, Lays chips (utlandsstandard!) och började förfesta på rummet. Runt ett drog vi ut, och för att vara på den säkra sidan gick på till ett ställe där Carro och Karin varit förut. Men, tyvärr, tyvärr, tyväääärr så tog vi med oss för lite pengar! Vi hade med oss 10 euro var, förutom Carro som smart nog to med sig 15. Väl i dörren visade sig att det kostade just 10 euro att gå in, men då hade vi inte så det räckte till garderoben. Trots försök till prutande och hundögon så lyckades vi inte övertala kassörskan vilka fina människor vi var, så vi lyckades bara hänga in två av våra jackor. Men, inget skulle förstöra vår kväll, så Linn och jag slängde in våra jackor i ett hörn. Jag hade ändå spanat in en ny som jag skulle handla dagen efter, så för mig spelade det mindre roll. Väl inne på dansgolven så var stämningen på topp! Dessvärre är det lite krävande att vara svenne på ett dansgolv i Barcelona. Folk vill prata, ta kort, tittar, tjoar, och man känner sig som stans kändis. Efter en del dans, en hel del "aaah, i looove Sweden!" "you look Swedish!" och "hola senoritas" tog shoppingdagen ut sin rätt, och runt fyra (jag vet - way för tidigt för att gå hem i Barcelona) började vi vandra hemåt. Somnade som en prinsessa - trots kylan.

På söndagen var det tänkt att vi skulle ha vår turistdag. Gå runt, kolla på byggnader och bara upptäcka. Men dessvärre så öste det ner regn i princip hela tiden. Vi gjorde oss i ordning för att gå ut, men efter några hundra meter började det ösregna, och vi vände igen. Detta blev alltså en dag på vårt minirum, men jävlar vad kul vi hade. Vi hade turnering i Sjuan och Tecknet, och Carro och jag var oslagbara, tills Linn och Karin knäckte vårt tecken. Självklart hittade vi på fler, och vi spenderade typ hela dagen inomhus och spelade kort. Vi gjorde dock ett avbrott, nämligen runt hörnet på Mc Donalds. Sådär dagen efter smakade det bra, och efter det blev det mer kortspelande in på småtimmarna. Grannarna störde sig säkert på oss, men vad gör det, kul hade vi!

Tisdagen bjöd på massa sol, och vi började dagen med att gå ner till hamnen (där vi iofs varit tidigare, men köpcentret som låg där var lite svårt att låta bli) Solen sken, och det räckte med linne och vårjacka, underbart! När vi satt där och solade som mest fick jag ett sms att Daniela och fick då veta att det var snöstorm i Sverige, mohahhahaa! ;) Efter lite solning blev det mer shopping. Jag inhandlade bland annat världens bästa jacka, på världens bästa affär, där världens snyggaste människa jobbade. (Jag lovar, skulle han bara gå på en audition skulle han bli modell?)

Eftersom detta var vår sista kvalitetsdag, köpte vi med oss lite champagne till rummet, och drack innan vi gick på restaurang. Innan restaurangbesöket gick vi en sista sväng på stan (japp, affärerna stänger runt klockan 22:00) och vi gick där lite champagneglada inne på Zara och tyckte att de mest fula sakerna var jättesnygga. Så här i efterhand var det tur att vi inte handlade något... Hur som, som sagt så tänkte vi slå på stort och äta på fin restaurang. Vilket vi också gjorde, vilket vi också ångrade. Vi fick in bröd och tilltugg innan maten (som vi inte beställt) som vi sedan betalde för. Grr... Hade vi bara tagit lite Don Simon ihop med champagnen så hade vi kanske vågat ta en springnota. Fan, det skulle vi verkligen gjort! Efter en sista sväng i gränderna gick vi hem och sov, och idag ringde klockan kvart över fem. Vi lyckades få ner våra väskor för de 114 trappstegen, gick till busstationen och käkade jättegod frukost. Sen blev det buss till flygplatsen, och efter någon timme var vi på planet, där vi trodde att vi skulle få tre timmars skön sömn - oj så fel vi hade! Och den här gången var det värre än affärsresan med 35-plussarna. Men det - det är ett helt annat blogginlägg.

Så, nu är man hemma. Tillbaka i trista Linköping, med det trista vädret och de få äventyren. Kändes inte kul alls att lämna vårt rum i morse, men när jag kom hem ikväll var det riktigt skönt, och potatismos och fiskpinnar har aldrig smakat så bra. Jag kommer sakna Barcelona, och ni ska få se kort, och jag har inte ens berättat hälften av allt som hänt. En sak vet jag i alla fall - jag kommer åka tillbaka.

Och vad är det som gör att man glömmer saker
Man glömmer att man trivs med livet ibland
När vi flydde från sanning, tid och besvär
för att ta måsten i andra hand

Och allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Vi snackade skit om alla vi kunde klandra
för att komma på att vi bara hade varandra
Det kunde varit några andra
Men det var vi