Hela december har varit en enda dimma för mig. Dagarna har spenderats på jobbet och kvällarna sittandes i min soffa med laptoppen i knät. Jag har inte varit den mest sociala personen i världen eller kanske inte heller den mest aktiva. Årets julklappar känns väl kanske inte heller lika genomtänkta som vanligt. Men hur kass man än må vara vissa tider i livet så vet jag att det finns människor som alltid vill mitt bästa.

Så, nu i juletider tänker jag skippa allt materiellt tjafs och istället visa mina närmaste lite äkta uppskattning.

Mamma och pappa. Grattis, ni klarade det. Uppfostra mig, så här långt. Det kan inte ha varit lätt, bortskämd, tjatig, envis och lättirriterad som jag är, jag veet. Men ni alltid hjälpt mig, alltid låtit mig testa och sällan förbjudit mig att göra saker. (Och alltid använt telefonbanken om jag varit lite för slarvig). Alltid litat på mig. Alltid har ni haft några visa ord när man känner sig på botten. Jag hoppas på riktigt att jag kommer kunna göra ett lika bra jobb med mina barn som ni gjort med mig. (Eller hur man nu ska säga...)

Mina syskon Malin, Mattias, Magnus. Mina extra föräldrar. Ni ställer upp när det behövs får mig glad och har då alltid sett till att lillasyster har det bra. (Förutsatt att hon inte ska låna datorn halv nio på morgonen, eller välter alla parfymflaskor i hyllan...). Saker som jag har framför mig har ni redan gjort, så jag vet att jag alltid får bra råd av er.

Mina vänner. Karin och Carro. Ni har varit med så länge, och även om vi är ifrån varandra i år utan att ses så är det alltid samma sak. Ert crazy sätt får mig alltid sådär glad och ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer som ni. Er dagen-som-den-kommerattityd är den bästa!
Madde och Linn. Det känns alltid lika bra att umgås med er. Jag blir alltid så positiv i ert sällskap och beundrar er och era liv på så många sätt. Ni har båda haft svåra perioder i livet som jag själv troligen aldrig skulle ha klarat av - men det har ni gjort. Det är något att se upp till.
Maja, Sandra, Daniela. Mina själsfränder, vad vore min vardag utan er? Jag kan alltid skratta med er och vet - vet - att ni alltid kommer finnas där om jag behöver det. Ibland är man rädd för att man ska glida ifrån en del av sina vänner, liksom tröttna. Men det är jag inte mer er. Jag kommer inte kunna glida ifrån er, jag kommer alltid behöva ha er omkring mig, även om någon av oss bor i Sidney och den andra i Malmö så kommer jag terra er med telefonsamtal.


Nu blev det här kanske lite djupt, töntigt, tagen-ur-mina-vänner-boken-från-trean-tråkigt. Men ville liksom få ut det här. Och som ni vet skriver jag hellre än pratar. Alla ni ovan nämnda har gjort och gör mig till den person jag är idag. I appreciate that.